När man talar om beboeligheten hos planeter utanför solsystemet glömmer man alltför ofta vikten av ett stabilt magnetfält och dess skyddande effekter. I den mån jorden inte hade haft ett magnetfält hade ytan fullkomligen bombarderats av radioaktiv kosmisk strålning och laddade partiklar från solen, men tack vare att magnetfältet finns där kan vi människor, tillsammans med alla andra landlevande arter på vår planet, leva våra liv mer eller mindre obekymrade av vad som försiggår på andra sidan strålningsbältena.
Emellertid är magnetfältet svagare vid polerna. Att befinna sig vid nord- eller sydpolen under en partikelstorm från solen utgör inga som helst risker men däremot kan man få uppleva magnetfältets svagheter manifestera sig i form av färgstarka, slöjliknande ljusfenomen som förefaller att bölja över himlen och det är det som vi kallar för polarsken.
Vad som händer är att de laddade partiklarna som slinker igenom magnetfältet kolliderar med gasmolekylerna i vår atmosfär och den typiska gröna färgen kommer sig av syreatomers interaktion med nämnda partiklar. När detta sker ökar energin hos gaserna, vilket resulterar i själva ljusskenet.
I veckan uppmärksammades en ny typ av norrsken i samband med att Minna Palmroth, professor i beräkningsrymdfysik vid Helsingfors universitet, och hennes forskarteam publicerade en rapport rörande en ditintills okategoriserad norrskensformation (pressmeddelande på engelska hos AGU och på finska hos Helsingfors universitet). Dessa har kommit till att kallas för dyner, då utseendet kan liknas vid dynerna på en sandstrand, och de upptäcktes för första gången i och med att Minna Palmroth i samarbete med norrskensentusiaster på internet skrev en handbok för norrskensobservatörer. Då hon gick igenom fotografierna tagna av allmänheten fann hon att en av formationstyperna saknade kategori men turligt nog föll det sig som så att endast ett norrsken av just den typen uppenbarade sig på himlen endast ett par dagar efter publikationen av boken Revontulibongarin opas, vilket gav Palmroth och hennes team möjlighet att studera fenomenets egenskaper, såsom höjd samt avståndet mellan ”dynerna” i realtid.
Vidare studier avslöjar att dynernas form med sannolikt kommer sig av den typ av atmosfäriska störningar som kallas för gravitationsvågor, vilket i princip är samma typ av vågor som uppstår när man kastar en sten i stillastående vatten. I vanliga fall färdas dock vågorna i atmosfären vertikalt snarare än horisontellt, vilket gör att de alla har olika frekvenser, våglängder och höjdförhållanden men de nyupptäckta dynerna skiljer sig från dessa i det att de är mycket jämna och detta i sin tur indikerar att det måste finnas någon form av mekanism som formar dem på detta sätt, menar Minna Palmroth. Mekanismen som sådan skulle kunna vara det ovanliga fenomenet mesosfärisk bore (vilket kan jämföras med tidvattensrelaterade vattenstörtningsfenomen som förekommer i vissa floder) där en specifik våg filtreras ut och böjs och därmed tillåts att färdas horisontellt mellan två atmosfärslager och själva dynernas utseende, enligt Palmroth och hennes team, lär uppkomma då vågorna skapar starka variationer densiteten hos syret i atmosfären.
Med hjälp av den nya norrskensupptäckten hoppas man ny på att kunna börja studera jordens atmosfär på ett nytt sätt och för den som är intresserad av att läsa de finska forskarnas rapport i sin helhet, finns den här.
