Så tänker sig NASA sin Lunar Gateway

Lunar Gateway, formellt känt som Lunar Orbital Platform-Gateway (LOP-G) är en av NASA planerad rymdstation som skall ligga i omloppsbana mellan jorden och månen. Projektet i sin nuvarande form initierades 2017 och det primära målet är inte att rymdstationen kommer att agera som en traditionell forskningsstation i linje med ISS, utan i desto högre grad utgöra en bas som underlättar för resor till månens yta och i framtiden även till Mars. I dagarna presenterade NASA sin plan för vilken roll Lunar Gateway kommer att spela när det gäller just interplanetära färder – och hur man kommer att använda månen som övningsplattform!

Konceptet med Lunar Gateway kan jämföras lite med en flygplats där flygplan mellanlandar för att fylla på bränsle och andra förnödenheter. Eftersom det kommer att röra sig om rymdfarkoster snarare än flygplan, skall Lunar Gateway även utgöra en depå där för påfyllning av syre och vatten samt byte av delar och utrustning till farkosten. Lunar Gateway kommer att vara avsevärt mindre än ISS och dess astronauter vistas på rymdstationen under betydligt kortare tid än ISS-kollegorna i det att Lunar Gateway endast kommer att vara bemannat tre månader om året. Under tiden som astronauterna vistas på Lunar Gateway skall de ägna sig åt observationer av jorden, solen och den kringliggande rymden, men inte desto mindre frekventa resor till månen.

När man landsätter “den första kvinnan och nästa man” på månen 2024 får Lunar Gateway ett speciellt syfte i och med Artemis-programmet (drivet av NASA, ESA, JAXA, Canadian Space Agency (CSA), Australian Space Agency (ASA) samt kommersiella rymdfartsaktörer) då den under en tid kommer att vara en del av ett simuleringstest av en resa till Mars. I detta avseende tänker sig NASA en fyrmannabesättning som tillbringar några månader ombord Lunar Gateway, varefter två av dem kommer att landa på månen och utforska dess yta med hjälp av ett mobilt habitat som vi närmast skulle kunna jämföra med en månhusbil. Med hjälp av det mobila habitatet, som tillåter astronauterna att färdas över månen i upp till 45 dagar, är tanken att man skall att kunna utforska mer av månytan än vad som var möjligt under någon av Apollo-expeditionerna. Då intresset för extensiv utforskning av månens yta står i fokus, ligger tyngdpunkten på expeditionens mobilitet, men planerna involverar även ett fast habitat för upp till fyra astronauter för kortare vistelser och en månbil för transport av besättningen kring landningsplatsen och eftersom månen även kommer utgöra en testbas förberedande för framtida bemannade interplanetära färder skall robotar och strövare förses med instrument som kan ge information om tillgången till resurser såsom syre och vatten och framsteg inom detta område skulle kunna leda vidare till kunskap om hur man producerar bränsle, vatten och syre från lokala tillgångar vilket i sin tur vore ovärderligt för framtida resor till, exempelvis, Mars. 

Såväl Lunar Gateway som Artemis-programmet har fått en hel del kritik av många som anser att NASA borde prioritera annat, såsom exempelvis problemet med rymdskrot eller ett asteroiddeflektionsprogram, före att återvända till månen och det tål att ifrågasättas hur det kommer sig att dessa problem inte redan har tagits itu med men i det att NASA inte står ensamt som rymdagentur i världen blir frågan mindre relevant. Om allting går enligt planerna kommer Lunar Gateway att vara helt färdig 2026 men som alltid föreligger en viss risk att det hela blir uppskjutet. 

Här kan du läsa NASAs rapport angående Lunar Gateway.