Thomas Wederus är frilansskribent med bakgrund inom psykologi. Han är fascinerad av månen och varför den ser ut som den gör.
Har du någon gång funderat över varför månen ser större ut närmare horisonten än högre upp på himlavalvet? Då är du inte ensam. Fenomenet, som kallas månillusionen, har skapat huvudbry för människor i mer än 2000 år.
Än idag finns ingen konsensus om hur fenomenet uppstår, men senaste tidens forskning visar att det kan ha med våra ögonrörelser att göra.
Eftersom månen när den är vid horisonten befinner sig en jordradie längre bort än när den står rakt ovanför borde den se ungefär två procent mindre ut. Men istället upplever de flesta att storleken ökar med åtminstone 50%. Vissa upplever ingen storleksökning alls medan andra upplever månen som mer än dubbelt så stor.
I och med att det inte finns några fysiska förklaringar till detta har forskningen framför allt handlat om psykologiska förklaringsmodeller – den mest utbredda är förmodligen skenbart avstånd-hypotesen som kan illustreras med Ponzos illusion.
Nam-Gyoon Kim är psykolog och forskare inom visuell perception vid Keimyunguniversitetet, Sydkorea. Han visar i sin forskning istället att månillusionen kan förstås fysiologiskt av hur storleksbedömningen av månen påverkas av ögonens avståndsanpassande rörelser.
Ögonen konvergerar för att fokusera på nära objekt och divergerar från sina vilolägen för att fokusera på mer avlägsna objekt. Om ögonen konvergerar för mycket resulterar det i att det betraktade objektet ser mindre ut än det borde (det kallas konvergensmikropsi).
När månen är nära horisonten blir det inget problem för vår storleksuppfattning eftersom objekten mellan oss och månen – landskapet, byggnaderna, terrängen – skapar en referensram som låter ögonen divergera korrekt. Men i zenit saknas detta. Ögonen är då kvar i det något konvergerade viloläget, och månen upplevs som överdrivet liten. Den här förklaringen vänder alltså på månillusionen och förklarar varför månen i zenit ser så mycket mindre ut än månen i horisonten.
Mycket av debatterna och teorierna om månillusionen bottnar i frågan om hur vi människor egentligen bedömer ett objekts avstånd och storlek. Enligt den rådande storlek-avstånd-invarians-hypotesen (förkortad SDIH efter den engelska benämningen) är bedömningen av ett objekts storlek beroende av bedömningen av avståndet till objektet och vice versa. Detta har i sin tur legat till grund för skenbart avstånd-hypotesen. Enligt denna förklaras månens storleksökning i horisonten av att vår avståndsbedömning hjälps på traven av det omgivande landskapet. Månen bedöms då befinna sig längre bort, vilket i sin tur gör att den upplevs som större. När månen står i zenit har vi inga referensramar som kan ge ledtrådar om avstånd, och månen upplevs då som närmare och mindre.
Problemet är att de flesta inte alls upplever månen i horisonten som längre bort utan närmare. Månillusionen består alltså i själva verket av två illusioner: trots att månens vinkeldiameter är mindre så upplevs den som större, och trots att månen befinner sig längre bort så upplevs den som närmare.
Storlek-avstånd-invarians-hypotesen har trots detta levt vidare som förklaringsmodell till hur vi bedömer storlek, kanske på grund av brist på alternativa förklaringsmodeller.
– Den har varit den rådande modellen de senaste 2000 åren. Det finns nu ett antal forskare som börjat höja sina röster emot SDIH till förmån för perceptuellt oberoende mellan storlek och avstånd, och jag är en av dem, berättar Nam-Gyoon Kim när jag mailar honom för en kommentar.
I en studie från 2018 visar Kim just detta, att storleksbedömning och avståndsbedömning är två är oberoende kognitiva system, vilket talar emot SDIH och för en alternativ förklaringsmodell. Kims forskning om ögonrörelser tycks visa att vår binokulära syn – att vi ser med två ögon – är väsentlig för att månillusionen ska uppstå.
Men det kan inte vara hela historien. Illusionen framträder också, om än i mindre grad, i experiment med försökspersoner som bara ser med ena ögat. Sannolikt beror månillusionen på ett flertal faktorer som var för sig bara redogör för en del av månens skenbara storleksförändring.
Psykologen Helen E. Ross är författare till boken Mystery of the Moon Illusion: Exploring Size Perception och forskare vid University of Stirling, Skottland. Hon berättar i ett mail om hur hon ser på problemet.
– Den synliga terrängen skulle jag säga är den viktigaste faktorn. Men det finns inte mycket hopp om att hitta en enkel förklaring till månillusionen eftersom det inte finns någon konsensus kring alla faktorer som bidrar till vår storleksupplevelse.
Det verkar alltså som att vi kan vänta oss att månillusionen kommer fortsätter skapa huvudbry ett bra tag framöver.
Thomas Wederus
