Nederbörd finns inte bara på jorden utan också i rymden — det regnar svavelsyra på Venus och metan på Titan. Potentiellt skulle det till och med kunna regna diamanter på Neptunus.
Eftersom förhållanden på himlakropparna varierar gör regndropparnas form och storlek det också – men, visar ny forskning från Harvard, de gör det i ett ganska smalt spann; det krävs helt enkelt en viss ungefärlig storlek för att regndroppar ska kunna nå ner till marken från himlen. Det betyder att regndroppar inte varierar så mycket mellan solsystemets himlakroppar.
Forskarna, Kaitlyn Loftus och Robin Wordsworth, har modellerat hur enstaka regndroppar beter sig under olika förhållanden (luftens sammansättning, gravitationen på planetens yta, lufttrycket och lufttemperaturen) och hittat både en undre och en övre gräns för regndroppars storlek. För små droppar faller inte ner till marken, för stora droppar slits isär till mindre droppar innan de når marken.
Forskargruppen modellerade olika planetära förhållanden och såg att luftens densitet inte spelar så stor roll, att vätskans viskositet har viss men ganska liten effekt, och att gravitationen har störst inflytande. Eftersom gravitationen inte varierar så stort mellan olika planeter blir dropparna därmed nästan lika stora. Noteras bör dock att inte alla himlakropparna i illustrationen har temperaturer som tillåter flytande vatten — både Mars och Saturnus måne Titan är exempelvis för kalla.
