För några år sedan, 2017 närmare bestämt, fick solsystemet besök av en mycket långväga gäst. Årmiljoner tidigare hade den kastats ut ur ett annat solsystem, och under några månader passerade den genom vårt innan den fortsatte ut i den interstellära rymden. Den döptes sedermera till ’Oumuamua, hawaianska för ”den som sträcker sig ut”. (Vi har tidigare skrivit om den här och här.) Men ’Oumuamua har inte gett astronomerna någon ro – som himlakropp betraktad tyckts den inte passa in i någon av de gängse kategorierna. Nu verkar det emellertid som att ett amerikanskt forskarlag har löst gåtan.
’Oumuamua är av ganska beskedlig storlek. Observationer tyder på att den antingen är väldigt avlång eller diskformad, och att längdaxeln är något hundratal meter. Det innebär att den är i samma storleksordning som kometer och asteroider. Ett bekymmer i sammanhanget är emellertid att den på sin färd genom solsystemet inte riktig betedde sig som vare sig en komet eller som en asteroid. Om den hade varit en asteroid så skulle gravitationen från solen ha bromsat dess hastighet något när den efter solpassagen åter styrde kosan mot den interstellära rymden. Observationer visade emellertid att hastigheten förvisso minskade, men inte tillräckligt mycket. Detta talade för att den istället var en isig komet. När is på dessa kometer förgasas ger de inte bara upphov till kometernas karaktäristiska svans, processen fungerar också som en naturlig raketmotor, vilken i ’Oumuamuas fall skulle kunna förklara hastighetsdiskrepansen. Men analyser av ’Oumuamuas kemiska sammansättning talade emot denna tolkning, eftersom den inte har några spår av de ämnen som brukar tillhöra iskometer. Så om den inte är en asteroid och inte en komet, vad är den då?
I två artiklar parallellpublicerade i Journal of Geophysical Research, förslår nu Alan Jackson och Steven Desch, att gåtan kan få sin lösning om vi antar att ’Oumuamua, till skillnad från iskometer inte består mest av fruset vatten, utan av fruset kväve. Vid solpassagen skulle kvävet förångas och skapa en tillräcklig raketeffekt för att få teori och observation att gå ihop. Men kometer som vi känner dem består inte av fruset kväve, så vad är det i så fall frågan om? Svaret är kittlande: Vi vet från vårt eget solsystem att fruset kväve finns på Plutos yta, och Jackson och Desch föreslår därför att ’Oumuamua i själva verket är ett stycke kväveis som har slitits loss från en Pluto-liknande exoplanet i samband med ett asteroidnedslag och sedan kastats ut i världsrymden. Sisådär en halv miljard år senare for den igenom vårt solsystem, där en stor del av kväveisen förgasades av solens värme, innan den sen reste vidare ut i det okända.
Teorin kan te sig långsökt, men forskarlaget beräkningar visar att den stämmer väl med de observationer som gjordes av ’Oumuamua. Den kan alltså förklara den nämnda hastighetsdiskrepansen, men kväveisen förklarar också ’Oumuamuas ovanligt höga albedo där ungefär 65 % av det infallande ljuset reflekterades, vilket i sin tur stämmer väl med albedo för delar av Plutos yta. En annan spännande aspekt av teorin är att ’Oumuamua inte torde vara ensam i sitt slag. Den planetbildningsmodell som ligger till grund för teorin innebär att unga solsystem regelbundet slungar ut liknande planetfragment i den interstellära rymden. Det finns alltså stora chanser att vi kommer hitta fler utsocknes gäster i solsystemet.
