Nästa vecka tillkännages vem eller vilka och vilken typ av forskning som tilldelas 2023 års Nobelpris. Fysikpriset har flera gånger delats ut för framsteg inom astronomi och astrofysik, senast för tre år sedan – då för upptäckter om svarta hål. Som uppladdning inför detta års Nobelpris kommer här en sammanfattning i tre delar av de astronomiska Nobelprisen. Detta är första delen.
1967 – Hans Bethe “för bidrag till teorin om kärnreaktioner, speciellt hans upptäckter rörande energiproduktionen i stjärnor”.
Att solen skiner är en självklarhet för oss, men hur den kan skina så pass starkt var länge ett mysterium. Bethe var framförallt aktiv som kärnfysiker och beskrev redan under sent 1930-tal i detalj de kärnreaktioner som sker inuti solen och producerar enorma mängder energi i form av värme och ljus. Bethe lade grunden till fortsatt forskning om stjärnors extrema inre och deras varierande livsstadier. Bland annat ledde fortsatta kärnfysikaliska studier till ytterligare astronomiska Nobelpris, vilket vi återkommer till senare.
1974 – Sir Martin Ryle och Antony Hewish “för banbrytande arbeten inom radioastrofysiken: Ryle för observationer och uppfinningar, särskilt apertursyntestekniken, och Hewish för avgörande insatser vid upptäckten av pulsarerna”.
Under andra världskriget lyckades radar- och radioexperten Ryle med att göra detaljerade mätningar av solens yta genom att använda en radioantenn. Genom att koppla samman flera mindre teleskop – det som kallas apertursyntesteknik – kunde han studera stjärnor längre bort. Denna typ av teknik är essentiell i dagens radioastronomi.
Äras den som äras bör. Det händer att Nobelpris är kontroversiella och Hewish Nobelpris är onekligen ett av dem. Eller snarare, att hans student Jocelyn Bell Burnell inte tilldelades priset tillsammans med honom. Genom radiomätningar utförda av Bell Burnell upptäckte de tillsammans pulsarer, neutronstjärnor som snurrar kring sin egen axel och sänder ut radiopulser.
1978 – Arno Penzias och Robert Wilson ”för deras upptäckt av den kosmiska bakgrunden av mikrovågor”.
Penzias och Wilson försökte mäta mikrovågssignaler – långvågig strålning – från vårt solsystem, men deras mätningar stördes av ett brus. Efter att ha uteslutit att bruset kom från närliggande städer eller störningar på antennen, förstod man att bakgrundsbruset kom från universum – den kosmiska bakgrundsstrålningen.
Denna strålning är ett fossil från det första ljuset som kunde lämna det täta och varma universumet efter den stora smällen (eng: Big Bang), och är så pass långt tillbaka i universums historia som vi kan studera. Denna upptäckt var ett av de första direkta bevisen för att den stora smällen har skett.
1983 – Subrahmanyan Chandrasekhar “för teoretiska studier av de fysikaliska processer, som är av betydelse för stjärnornas struktur och utveckling” och William Alfred Fowler “för teoretiska och experimentella studier av de kärnreaktioner, som är av betydelse för de kemiska elementens bildning i universum”.
Chandrasekhar och Fowler fick gemensamt pris för sina studier om stjärnevolution, vilka direkt bygger på Bethes forskning. Chandrasekhar fick priset för sina uttömmande studier av stjärnor, bland annat för upptäckten av “Chandrasekhargränsen”, ett begrepp inom astronomin som begränsar hur mycket massa en vit dvärgstjärna kan ha, närmare 1,44 solmassor, utan att kollapsa.
Fowler lade tillsammans med kollegor fram den mest detaljerade bilden för hur nästan alla grundämnen, från kol till uran, bildas i processer som involverar stjärnor och deras olika livsstadier.
Tillkännagivandet av Nobelpriset i fysik 2023 sker tidigast kl 11:45, tisdagen den 3:e oktober, och kan följas här. Håll utkik här på Populär Astronomi för de kommande delarna av astronomiska Nobelpris som publiceras innan dess!
Alla fotografier i denna artikel kommer från Nobelkommitténs arkiv. Rubrikbilden visar Krabnebulosan, resterna av en supernovaexplosion, cirka 6000 ljusår från oss. Den innehåller en neutronstjärna, en pulsar, nära dess centrum som snurrar 30 gånger per sekund runt sin egen axel.
