Diktsamlingen Rymdsånger ger en skymt av astronomins världsbild vid sekelskiftet 1900. Bokens författare, mångsysslaren Karl-Erik Forsslund, blandar i dikterna sina intryck från astronomi och biologi. Fram träder en personlig världsbild som låter oss ana vilka källor Forsslund öste ur när den idag nästan bortglömda Rymdsånger skrevs.
Svensk poesi är rik på astronomiska bilder och liknelser. Det finns i dikter av Bo Bergman, Werner Aspenström och av Johannes Anyuru, bland andra. Hela diktsamlingar med astronomiskt innehåll är mer sällsynta, men även de finns. Aniara från 1956 av Harry Martinson är den mest kända. Av pseudonymen Roland Persson finns I strålarna ur en novas ljus från 1983, där begrepp ur den moderna astrofysiken kommer till poetisk användning. De kärnfulla dikterna i Den första solexpeditionen från 2008 av Pontus Lindh präglas av både astronomi och biologi.
Världsalltet och levande organismer är poetisk råvara även i Rymdsånger från 1909 av Karl-Erik Forsslund (1872-1941). Hans mest påtagliga arv idag är Brunnsviks folkhögskola, som han grundade 1906. Forsslund var en produktiv författare och hembygdsvän, med Dalarna som bas.
På sin gård Storgården (nära Brunnsvik) verkade Forsslund som opinionsbildare, och spred en utopisk bild av livet på gården. I Uppsala hade Forsslund studerat estetik, men hans breda intressen ledde honom till att undervisa i naturvetenskap på Brunnsvik. Samma intresse märks i Rymdsånger, som kom till när Forsslund var föreståndare för Brunnsvik.
Forsslund under stjärnhimlen
Rymdsånger innehåller ett fyrtiotal dikter. Forsslund använder stavning som var på modet: ljus stavas ”jus”, äldsta blir ”älsta”. I några av dikterna blandas vad som verkar vara direkta upplevelser av stjärnhimlen med sådant som troligen är intryck från böcker. Slutet på dikten Dubbelstjärnor ger ett smakprov på Forsslunds stil:
Och dessa dubbelstjärnor
som kretsa kring varandra
som bundna av en inre makt
i härlig glans och fästlig prakt,
i skilda färgers samspel skönt
— här gult och blått, där rött och grönt —
säg, vandra de i rymden
som trogna makar samman
i samklang hög och underbar,
som man och kvinna, mor och far,
som rymdens rika, lyckliga
älskande par?
Det är oklart om Forsslund hade kikare eller teleskop, förmodligen är beskrivningarna av de gula/blåa (Albireo?) och röda/gröna (Alfa Herculis?) dubbelstjärnorna baserade på litteraturen. Dikten Algol visar att Forsslund läst på om hur en förmörkelsevariabel funkar, och översatt till engelska (!) spelades dikten in 2000 av det Skellefteå-baserade bandet Vintersorg. Stjärnsagor är en ganska platt genomgång av norra stjärnhimlen, medan En visa om Jurkretsen är spänstigare, och mer jordbunden än astrologisk.
När skrevs Rymdsånger?
Stjärnhimmelsdikterna följs av några dikter om planeter, asteroider och kometer. Detaljer i dessa dikter visar att Forsslund hängde med i nya astronomiska upptäckter.
I dikten Småplaneterna nämns att ”Säkshundra äro de och kanske flera”. Den sexhundrade asteroiden, 600 Musa, fick sitt nummer oktober 1906. Asteroiden Eros har nummer 433, men Forsslund tar sig poetisk frihet och ger den nummer 601.
Jupiter har ”månprinsar åtta”, diktar Forsslund i En visa om planeterna. Jupitermånen som idag kallas Pasiphae var den åttonde att upptäckas. I april 1908 meddelade brittiska astronomer att detta objekt verkligen kretsar runt Jupiter, vilket blev en spridd nyhet sommaren 1908. Detta ringar in tiden när Rymdsånger fullbordades, då dagspressen visar att Rymdsånger kom ut december 1909.
Dikterna om astronomiska objekt i Rymdsånger speglar hur populärvetenskapliga böcker om astronomi skrevs runt år 1900. Solsystemet dominerade, medan stjärnor och nebulosor stuvades undan på slutet, som i t.ex. Populär astronomi av Flammarion (på svenska 1897). Vid denna tid antogs vår galax, Vintergatan, utgöra det mesta av kosmos, och böckernas uppdelning präglas av detta.
Livet i kosmos
Påstådda kanaler på Mars, och frågan om en civilisation där, var aktuell under åren då Rymdsånger kom till. Liv på Mars nämns i dikterna, men är inget centralt tema för Forsslund. Andra biologiska idéer vävs dock samman med astronomin.
Forsslund intresserade sig för den tyske biologen Ernst Haeckels idéer. Från den delvis omstridde Haeckel hämtade Forsslund monismen, en filosofi som säger att all mångfald i världsalltet utgår från en enda ursprunglig enhet. Haeckel var dessutom en tidig anhängare av Darwins evolutionsteori. Livsformernas utveckling är, förutom astronomin, ett centralt tema i Rymdsånger.
Som kulmen på hela diktsamlingen framstår dikten Människan, där liv skildras med växlande perspektiv och tidsskalor. I dikten reser Forsslund bergskedjor på ett dammkorn, låter en ocean svalla i en vattendroppe och ett helt universum ta form i en blixt:
Och denna gnista —
all värdens eld, allt liv i rymden lever
i henne brinner. Solar stråla där,
planeter lysa där och stjärnor tåga
i kretsande, fulländat skönböjd bana.
Kometer ila sina vilda vägar,
nyckfulla, bundna dock av höga lagar.
Jordar därinne födas och förgås.
Vid sidan av det biologiska livet diktar Forsslund även om stjärnornas liv och utveckling, en aning slående i en tid då inte ens solens ålder var känd. I dikten Res dig! tecknas en stjärnas tillkomstmiljö:
ångor som väntade
att ordnas och formas
till nya värdar,
moln som ville
förvandlas till solar.
När Rymdsånger skrevs var de trevande undersökningarna av stjärnors utveckling tillgängliga för en bred publik i Sverige, genom boken Världarnas utveckling från 1906 av Svante Arrhenius.
Poetiska bilder pekar framåt
Den poetiska tolkningen av stjärnbildning är bland det som en sentida läsare kanske finner mest intressant i Rymdsånger. Forsslunds fantasi ledde honom nämligen ibland till poetiska bilder som ligger nära den moderna astrofysiken.
Sånger till solen berör solfläckarnas koppling till polarskenet, och vad som sker när ”myriader små droppar” (solvinden?) från solen når jordens atmosfär:
Där råka de skyarnas droppar
och famnas och kämpa, en strålande strid!
Och norrskenet flammar och fladdrar,
ett fästspel, en juslek i nattens frid.
Norrskenets uppkomst var ett aktuellt problem under tidigt 1900-tal, bland annat genom den norske fysikern Kristian Birkelands arbete. I Kväll och morgon snuddar Forsslunds fantasi vid hur vi idag beskriver en supernova där två vita dvärgar möts, eller en kilonova där två neutronstjärnor förgörs:
Hur livets jul sig välva!
Två mörka klot — en jusgestalt!
De gåvo helt sig själva,
kvar intet finns, och finns dock allt!
Skillnaden mellan nova och supernova var okänd när Rymdsånger skrevs, men olika kollisionsmekanismer föreslogs vid denna tid för att förklara ”nya stjärnor”.
Forsslund var påläst och hade fantasi, men vi kan lätt förstå varför Rymdsånger fallit i glömska. Vissa dikter i samlingen är ganska styltiga, och Forsslund närmar sig ibland pekoralet. Dåtida kritiker var rätt svala i sina bedömingar: ”diktens rosor viras runt skolmästarens pekpinne” (Socialdemokraten 2 februari 1910) är ett typiskt omdöme. Idag gör dock Litteraturbanken det lätt att komma åt Rymdsånger. Som personligt färgad tidskapsel från den moderna astrofysikens barndom kan vi ha glädje av Forsslunds diktsamling.
Tack till musikvetare Tobias Lund som gjorde mig uppmärksam på Rymdsånger, och vars bok ”Speltoken : Hugo Alfvén och rosens klang” blev min introduktion till Forsslund.
