Månen är en extremt ogästvänlig plats för liv, men en ny studie visar att vissa jordiska mikroorganismer kan ha möjlighet att överleva i skuggade områden vid månens poler. Det väcker en gammal fråga på nytt: hur undviker vi att människan förorenar månen med liv från jorden? Och hur mår björndjuren som kraschlandade 2019? Populär astronomi pratade igenom saken med Ingemar Jönsson, professor i teoretisk och evolutionär ekologi.
Månen har länge betraktats som livlös. Den saknar atmosfär och flytande vatten och stora delar av ytan utsätts ständigt för kraftig ultraviolett (UV) strålning samt extrema temperaturer. Polerna är däremot annorlunda. Där finns områden som aldrig eller nästan aldrig får direkt solljus.
I en ny studie i Science Advances har forskare från bland annat Nasa undersökt om sådana skuggade miljöer skulle kunna ge vissa mikroorganismer från jorden en chans att överleva.
Forskarna jämförde månens temperaturer och UV-strålning med kända överlevnadsgränser hos fem typer av mikroorganismer: tre bakterier och två svampar. Resultatet pekar på att det finns områden, framför allt nära sydpolen, där vissa av dem skulle kunna överleva i ett vilande tillstånd. Några av mikroorganismerna beräknas kunna klara sig i mer än en vecka i särskilt gynnsamma, skuggade miljöer.
Det betyder inte att mikroberna kan leva och föröka sig på månen. Studien handlar om överlevnad, inte tillväxt, men resultatet är ändå viktigt när människan nu planerar nya resor till månens sydpol.
Pyttesmå fripassagerare
När en rymdfarkost lämnar jorden följer inte bara människor och teknik med utan även mikroorganismer. De finns överallt omkring oss, på utrustning, rymddräkter och farkoster, vilket innebär en risk för så kallad unintended life transfer – att jordiskt liv oavsiktligt förs till en annan himlakropp. Problemet är heller inte nödvändigtvis vad mikroberna sedan själva hittar på däruppe.
– Det största problemet är att vi försvårar undersökningar och upptäckter av möjligt liv som teoretiskt sett skulle ha kunnat finnas på månen, säger Ingemar Jönsson, professor i teoretisk och evolutionär ekologi vid Högskolan Kristianstad.
Mikroorganismerna behöver heller inte ha hamnat på månen via en rymdfarkost. Forskare har tidigare diskuterat om liv redan kan ha funnits på månen långt tillbaka i tiden eller om jordiskt material, inklusive potentiellt liv, kan ha transporterats dit naturligt med meteoriter.
– Speciellt den senare kategorin är ju i princip omöjlig att skilja från kontaminering av människan eftersom det i båda fallen handlar om livsformer som har utvecklats på jorden.
Ingen risk för plötslig evolution
Den nya studien kan därför ses som en påminnelse om att överlevnad och liv inte är samma sak. En mikrob kan hamna i ett extremt vilotillstånd, där den inte växer eller förökar sig, men ändå förblir intakt under en tid. För vissa organismer kan detta vara en effektiv strategi för att klara mycket ogästvänliga miljöer, men inget tyder på att mikrober som ligger i dvala plötsligt skulle börja utvecklas till månlevande organismer.
– Mikrober i dvala kan inte utvecklas evolutionärt, förklarar Ingemar Jönsson. Evolution förutsätter att en organism är aktiv och har förmåga att fortplanta sig. Däremot kommer mikrobens DNA att förändras under dvalan om den är utsatt för UV-strålning och kosmisk strålning, men sannolikheten att denna genetiska förändring skulle leda till att mikroben får större tålighet mot den tuffa miljön på månen är inte stor. Och nuvarande förhållanden på månen ger heller ingen möjlighet för mikrober att reaktiveras.
Ett svårt dilemma
Efter ett 40-tal landningar och krascher på månen har människan sannolikt redan utsatt himlakroppen för någon grad av biologisk kontaminering, även om dessa aktiviteter varit begränsade till en relativt liten yta. Det betyder att nya expeditioner fortfarande kan göra skillnad.
– Kontamineringen bör verkligen försöka minimeras, det finns all anledning till att inte sprida mikrober från jorden till andra områden på månen. Även om den kanske inte är den mest intressanta himlakroppen i sökandet efter utomjordiskt liv, så är månen av stort intresse inom rymdforskning och astrobiologi eftersom den ligger så nära jorden.
Samtidigt uppstår ett dilemma. För att kunna undersöka nya områden måste mänskligheten åka dit och riskerar därmed att förorena just de miljöer som forskarna vill studera.
– Det är en grundläggande problematik i sökandet efter liv på andra planeter som är omöjlig att komma ifrån helt, men den kan åtminstone reduceras genom olika regleringar och åtgärder.
Månen ett test inför Mars
Den nya studien är intressant även bortom månens benägenheter. Forskarna pekar på att kunskapen om hur mikroorganismer kan överleva i extrema miljöer är relevant inför framtida mänsklig utforskning av Mars, en kanske ännu känsligare plats. På Mars finns nämligen miljöer som är betydligt mer potentiellt beboeliga för mikroorganismer än månens yta.
För att minska risken för kontaminering krävs därför noggranna rutiner redan innan farkosterna lämnar jorden samt därefter kontrollsystem och dokumentation av vilka platser som besökts på den främmande himlakroppen.
– Det viktigaste är nog att begränsa möjligheterna att skicka farkoster till månen och Mars samt ställa så höga krav som möjligt på mikrobiologisk renhet av miljöerna där farkoster och utrustning förbereds innan de skickas i väg. Men fullständig eliminering av kontamineringsrisken är nog i praktiken omöjligt att uppnå, konstaterar Ingemar Jönsson.
Och hur mår björndjuren egentligen?
2019 kraschlandade den israeliska månlandaren Beresheet i Klarhetens hav (Sea of Serenity) på månen. Ombord fanns ett antal björndjur i ett uttorkat vilotillstånd, djur kända för sin extrema tålighet för värme, kyla, vakuum, uttorkning och strålning. Kraschen utgör ett konkret exempel på när mänskligheten oavsiktligt placerar biologiskt material på en annan himlakropp.
Hur tror du björndjuren har det idag?
– Det mest troliga är nog att de har gått in i en permanent och oåterkallelig dvala efter kraschen, även om de sju år som har gått sedan dess är fullt möjliga att överleva under gynnsamma förhållanden, speciellt i fruset tillstånd. Om de däremot har varit exponerade för UV-strålning finns det inget hopp om att de ska kunna återvända till ett aktivt liv, säger Ingemar Jönsson.
Populär astronomi har sökt björndjuren som inte återkommit.
