Den indiska månsonden Chandrayaan-1 är sedan ett par dagar i sin slutliga omloppsbana runt månen. I fredags avfyrade den dessutom kamikaze-minisonden MIP mot månens yta. I svenska medier har det hetat att Indien blivit den tredje nationen efter USA och Sovjet att landa på månen (SvD/TT, SR Ekot, Astrowebb, även DN). Det är en underlig tolking av vad Indien gjort, tycker jag. MIP är helt klart arvtagare till NASA:s Deep Impact, som kraschade in i kometen Tempel 1 för fyra år sedan, och nära besläktad med amerikanska LCROSS som ska kraschlanda på månen våren 2009. Landning, ja, men en drastisk sådan. Indiska rymdorganisationen ISRO har såklart ösat på med symboliken när det gäller MIP, som målades med indiska flaggan och träffade ytan lagom till landsfadern Pandit Nehrus födelsedag. Kontrasten med när svenska ESA-sonden SMART-1 planenligt kraschlandade på månen kunde inte vara tydligare.

Det är bara att konstatera som Dag Kättström gjorde häromveckan att Indiens och Kinas rymdprogram får västerlänningar – mig själv antagligen medräknad – att tänka på rymdutforskning på nya och intressanta, men ibland rätt grumliga, sätt. Till och med vänstern tar nu tillfället att ifrågasätta mänsklighetens rymdutforskning (bloggen Röda Malmö) på ungefär samma sätt som SvD ifrågasatte Indiens i oktober.


En av två bilder tagna av MIP strax innan sitt ödesdigra möte med månytan nära himlakroppens sydpol i fredags. Klicka för att se fler bilder från Chandrayaan-1. (Bild: ISRO)