När man försiktigt suddar bort stjärnan i mitten så framträder tre svaga prickar – tre jätteplaneter, som lever i ett ungt solsystem 150 ljusår bort. Den närmaste ligger 5 gånger längre ut från stjärnan än Jupiter gör från solen. (Bild: Bruce Macintosh)
Enligt rykten skulle det komma en stor exoplanetnyhet idag, och nu blev det hela två stycken. Kanadensiska astronomer har för det första upptäckt ett ungt solsystem med tre jätteplaneter. Inget nytt i det. Det roliga är att de tagit kort på stjärnan och med hjälp av avancerad optik och bildanalys lyckats se att planeterna flyttar på sig i sina banor runt stjärnan. Stjärnan heter HR 8799 och ligger rätt nära oss, 150 ljusår bort från jorden. Planeterna är gigantiska, flera gånger Jupiters storlek och liknar alltså den som förvirrade Aftonbladets läsare i september. Inga nya jordar här inte, med andra ord.
Mer finns att läsa hos Keckteleskopen och Geminiobservatoriet. Detaljer kommer antagligen senare i tidskriften Science. Metro publicerar en version av bilden ovan men det är omöjligt att skönja planeterna i den.
Jag fick tag i Alexis Brandeker, planetforskare vid Stockholms universitet. Vad tycker han är mest spännande med det nya solsystemet?
– Det visar att bildning av sådana här massiva planeter långt ifrån stjärnan inte är nån tillfällighet, säger han.
När planeten 1RXS J1609 b upptäcktes i september lanserades en mängd vidlyftiga teorier för hur just den planeten skulle kunna finnas där. De här nya planeterna visar att sådana speciallösningar inte kommer funka, menar Alexis. Vi kanske ser tecken på ett helt nytt sätt att göra planeter.
– Det måste finnas andra knepiga processer än de vi har väntat oss.
Dessutom, lägger han till, så styrker upptäckten teorin om att tyngre stjärnor har tyngre planeter runtomkring sig.
Det rapporteras även att astronomen Paul Kalas med kollegor och Hubbleteleskopet fångat planeten som snurrar kring den välkända unga stjärnan Fomalhaut i Södra fiskens stjärnbild (ESA/NASA). Den är också stor, tre gånger Jupiters massa, och långt ut från stjärnan, men ligger bara 25 ljusår härifrån. Hade planeten varit tyngre hade den stört stoftskivan som här ser ut som ett iris. (I verkliga livet liknar förresten Fomalhaut inte något öga: i den här bilden är stjärnan borttagen, så gott det går i alla fall, för att man kan se detaljerna runtomkring den.) Den har vi förresten skrivit om tidigare. Planeten själv syns knappt alls i den här bilden, något som DN:s läsare antagligen kommer att missa. Kolla istället här för den mindre dramatiska sanningen.
Jag vill påpeka astronomernas envishet i att alltid betrakta planeterna som ”lakejer” av någon stjärna eller sol: ”…planeten som snurrar kring den välkända unga stjärnan Fomalhaut”. Kan man lägga fram någon in diskutabelt bevis på det? Har astronomerna helig förklarat Copernikus solsystem, exakt som i sin tur gjorde Vatikanen med Ptolemaios?
Kalas och medarbetare har sina argument för varför de tror att grejen verkligen tillhör Fomalhaut och inte bara far omkring för sig själv: kolla deras originalartikel.
Sen är astronomer ingalunda fixerade vid att alla planeter tillhör en stjärna. Fritt svävande planeter eller planemon är ett känt begrepp och det är inte helt osannolikt att just ovan nämnda 1RXS J1609 b är en sån.
Instämmer med Robert. Men det är rätt att det inte är trivialt att avgöra om en planet faktiskt befinner sig i bana kring en närbelägen stjärna eller inte, men det går om man gör noggranna observationer under längre tid. Precis som man får göra när man ska upptäcka planeter och asteroider i vårt eget solsystem, fast svårare på grund av det stora avståndet.
Det kopernikanska solsystemet är absolut inte någon helig ko i den astronomiska världsbilden, tvärtom – redan Kepler kunde ju visa att Copernicus visserligen hade varit rätt ute när det gällde planetbanornas inbördes läge, men hade en onödigt komplicerad modell för deras form som krävde en stor mängd korrektioner. Idag använder vi ju den Einsteinska allmänna relativitetsteorin för gravitationen som styr planeternas banor, och utan den hade vi inte förstått varför Merkurius avviker från en Newtonsk beskrivning av gravitationen.
Människans benägenhet att tänka i hierarkier är absolut nödvändig för att beskriva komplexa system med emergens (vilket ungefär betyder att systemet i sin helhet är mer än summan av delarna). Vi skulle ju kunna likställa stjärnorna med varenda litet interstellärt gruskorn om vi ville, men då skulle det också bli helt omöjligt att fånga de väsentliga detaljerna – en stjärna är trots allt mycket viktigare för hur dess omgivning påverkas än det enskilda gruskornet.
Spelar det roll för vår världsbild att vi har upptäckt andra planetsystem än vårt eget?
@Jessy: Jag skulle säga att det gör det. Nu vet vi att de andra planetsystem finns, och att vår galax kryllar planeter i samma storleksklass som jorden. Det betyder att vi kan lära oss om villkoren för liv genom att studera andra planetsystem, och inger hopp om att det kan uppstå liv även runt andra stjärnor än solen.
Comments are closed.