Strövtåg på himlavalvet, del 1

När jag undervisar i astronomihistoria brukar jag fråga mina studenter hur många som vet med sig att de sett en planet. En viss tvekan brukar infinna sig och sedan kanske en eller två räcker upp handen. Ibland följer jag upp frågan med andra, som till exempel: Hur många har sett Vintergatan? Solen och månen rör sig över himlen under dygnet, men hur rör sig stjärnorna under natten? Svaren brukar här vara än mer tveksamma.

I denna tvekan tar det härmed initierade observationsprojektet sin början. Observationsprojekt hör normalt amatörastronomin till, men detta är inte riktat till amatörer, utan snarare till människor som vill skaffa sig en första orientering på himlarna. Mer konkret vill jag uppmana läsarna att helt enkelt gå ut i mörkret och se efter själva. Jag har planerat för tolv observationsuppgifter och dessa kommer att publiceras under året. Svårighetsgraden kommer att variera, men de flesta kommer att vara tämligen enkla att utföra.

Under astronomiåret firar vi ju att Galilei för fyrahundra år sedan riktade sitt teleskop mot himlarna, och där skådade saker aldrig skådade förr. De upptäckter han gjorde var ju nog så spännande i sig, men i hans tid fick de framförallt sin betydelse i relation till den traditionella, aristoteliska världsbilden och till den nya och utmanande kopernikanska. En av de många frågor som kom att diskutera i kölvattnet efter Kopernikus var förstås huruvida jorden rörde sig eller inte. Den traditionella uppfattningen var att jorden befann sig i vila i universums centrum, och att allt annat vore dumheter. Så låt oss börja där.

Den första observationsuppgiften går ut på att undersöka varför den kopernikanska (och därmed moderna) ståndpunkten tedde sig så befängd. Välj en stjärnklar kväll, klä dig varmt, ta gärna med en stjärnkarta och i så fall också en ficklampa med rött ljus (som inte stör mörkerseendet). De allra flesta brukar kunna identifiera Karlavagnen, eller Stora björnen som hela stjärnbilden heter, och du börjar med att leta upp denna. Själva vagnen består av fyra stjärnor i en fyrkant. Följ linjen från de två som står längst från ’handtaget’ rakt uppåt. Ganska högt upp på himlen träffar du då på Polaris som också är den starkaste stjärnan i Lilla björnen (kan du se den ganska ljussvaga miniversionen av Karlavagnen?) och som också pekar ut både det geografiska norr och den så kallade himmelspolen. Fortsätter du nu linjen förbi polstjärnan ungefär lika långt och samtidigt som du svänger något till höger kommer du till stjärnbilden Cassiopeia. Den ser ut som ett M alternativt ett W beroende på hur du betraktar den.

Notera nu hur linjen Karlvagnen-Polstjärnan-Cassiopeia står på himlen. När detta är gjort kan du göra något annat under en timme eller två (ta en promenad eller leta efter fler stjärnbilder). Återvänd sedan till samma himmelsavsnitt. Har linjens orienteringen ändrats? Hur då? Hur mycket? Och om den har ändrats, varför har den gjort det? Du har säkert redan gissat svaret, men jag håller an några dagar innan jag utreder saken närmare – poängen är som sagt att få er att själva titta efter.