Som vi sett tidigare i denna serie gjorde Galilei en hel rad mer eller mindre sensationella upptäckter med sitt teleskop. Temat för denna fjärde del (klicka här för att läsa de andra) är en upptäckt som uteblev och som därmed fått en och annan vetenskapshistoriker att klia sig i huvudet .
Så fort Galilei började använda sitt teleskop upptäckte han att han kunde se betydligt fler stjärnor än med blotta ögat. Under äldre tider tänkte man sig att det bara fanns några tusen stjärnor, och att man i princip skulle kunna räkna dem alla, men nu öppnade sig tidigare helt oanade vyer. Galilei kunde till att börja med visa att vintergatsbandet — som man tidigare uppfattat som ett återsken från solen i någon av de kristallsfärer som antogs bära fram planeterna — i själva verket bestod av stjärnor. Vidare kunde han visa att några av de nebulositeter som varit kända sedan antiken, som bland annat Krubban (M44) i Kräftan och Orions huvud (Cr69) i Orion, också utgjordes av ett tätt gytter av stjärnor.
Men bland dessa observationer döljer sig också en gåta: Ett av det första objekt som alla nymornade amatörastronomer ger sig på jakt efter är den stora nebulosan i Orions svärd (M42). Nebulosan är lätt att hitta. Börja först med att lokalisera Orion. Just nu står den i söder tidigt på kvällen och glider sedan långsamt mot väster för att sjunka under horisonten framåt elvatiden. De tre stjärnorna i midjan på Orion kallas för bältet, och från detta hänger svärdet som för blotta ögat också utgörs av tre stjärnor på en vertikal linje. Den mittersta av dessa är i själva verket orionnebulosan. Under en mörk himmel framträder nebulosan till och med utan kikare.
När Galilei i sin bok Den himmelske budbäraren ska demonstrera hur många stjärnor han kan se med sitt teleskop väljer han just Orion som exempel. Han berättar att ambitionen från början var att teckna alla nyfunna stjärnor i Orion, men att blotta antalet fick honom att begränsa undersökningen till området runt bältet och svärdet. I den skiss som infogas i boken noterar han sedan åttio nya stjärnor i området. Däremot ritar han inte in orionnebulosan.
Och det är alltså detta som är gåtan. Hur kommer det sig att en så driven naturforskare bommade ett så uppenbart objekt? Så vitt jag vet finns det två förklaringar. Det första, och mer radikala, har föreslagits av den amerikanska astronomen Thomas G. Harrison och går helt enkelt ut på att nebulosan ännu inte hade tänts när Galilei gjorde sina observationer. Det gasmoln som nebulosan utgörs av lyses upp av en handfull stjärnor i dess centrum — den så kallade trapetsen — och Harrison argumenterar för att dessa stjärnor tillhör en speciell sorts variabla stjärnor vilka blossade upp först strax efter det att Galilei var i farten. Nebulosan fanns alltså inte i början av 1610.
Denna fantasieggande förklaring har kritiserats av vetenskapshistorikern och Kopernikus-experten Owen Gingerich. Han menar istället att det ur Galileis perspektiv var en avgörande upptäckt att han kunde upplösa nebulositeter som Vintergatan, M44 och Orions huvud i stjärnor. Därmed ändade en mångsekellång diskussion om dessa nebulosors natur. Orionnebulosan, som Gingerich menar att han givetvis såg, kunde han däremot inte upplösa — idag vet vi att detta beror på att den inte är ett moln av stjärnor utan ett moln av gas och stoff — så varför skulle han avslöja det och därmed kasta tvivel över huvudargumentet. Vilken status Harrison argument har bland astronomer idag känner jag inte till, men med tanke på att Galilei är en av de naturforskare som mest svartsjukt har bevakat sina upptäckter sätter jag mina pengar på Gingerich.
