Jag jobbar inte bara på Populär Astronomi, utan även emellanåt som astronom vid Stockholms universitet. Nu har jag ett uppdrag till, som svensk representant för Europeiska sydobservatoriet ESO:s utåtriktad verksamhet. Häromdagen snickrade jag ihop en svensk version av ESO:s nya pressmeddelande om röda superjätten Betelgeuse, TT plockade upp den och det blev notiser och bilder i flera tidningar.
Bloggkommentarer också. Min favorit är Minna Kinnunens som påpekar att jätteteleskopet VLT:s nya rekordskarpa bild på Betelgeuse faktiskt ser riktigt suddig ut. Allt medan konstnären Luís Calçadas bild på stjärnan som följde med pressreleasen (t h, bild: ESO/L. Calçada) ser både superskarp och riktigt ball ut. Och rätt vad det är, i Aftonbladets version får man intrycket att Calçadas vision är det som teleskopen har sett.
Men ändå. Efter att jag läst de två vetenskapliga artiklar som ligger bakom nyheten, gick det upp för mig att konstnärens föreställning av Betelgeuse och sin skumma stjärnvind ger en bättre bild på det nya som de två forskarlag kommit fram till än den mycket suddigare riktiga bilden. Stjärnans gigantiska konvektionsceller verkar verkligen vara löjligt stora, och de kanske har varit inblandade i att kasta ut plymer av gas som gör att Betelgeuse ser så pass osymmetrisk ut när man tittar i högupplösning.
Betelgeuse ser förresten olika ut beroende på i vilket slags ljus man betraktar den. I vissa färger och våglängder ser den helt rund ut, och i vissa mätningar krymper den med tiden.
– Ju mer man tittar på Betelgeuse, desto mer komplex blir bilden, sa lundaastronomen Nils Ryde när jag snackade med honom i måndags.
