1781 – samma år som den i England verksamme musikern, teleskopbyggaren och amatörastronomen William Herschel upptäckte planeten Uranus – fick han också ett exemplar av Messiers nebulosakatalog i sin hand. Med sitt teleskop började han omedelbart, och tillsammans med sin syster Caroline, att observera nebulosorna i katalogen. Med sitt överlägsna teleskop dröjde det emellertid inte länge förrän de hittade ytterligare objekt som inte fanns med i katalogen. Dessa nya objekt, däribland den eleganta Saturnusnebulosan (NGC 7009), blev början till det som sent om sidor skulle bli astronomins viktigaste katalog, New General Catalogue (NGC).
Eggade av dessa framgångar påbörjade syskonen ett systematiskt sökande efter nebulosor. Men där Messier använt ett förhållandevis enkelt teleskop använde de istället världens dittills största instrument, en reflektor med en öppning om cirka 19 tum och en fokallängd om tjugo fot. Teleskopet var ett av de mest lyckade av alla hundratals instrument William byggde, och i kvalitet och ljussamlande förmåga överträffade det allt som tidigare skådats (med). Det var alltså med detta teleskop de påbörjade sina systematiska svep över himlen – William gjorde de flesta, men inte alla, observationerna; Caroline skötte bokföringen och pappersarbetet.
Men teleskopet var tämligen svårmanövrerat: Det krävdes inget mindre än att hantera block och taljor för att höja eller sänka det och även om hela teleskopet, med fackverk och allt, kunde vridas på hjul, var detta så besvärligt att man normalt lät det peka i samma riktning under hela natten. Från denna position kunde emellertid själva tuben förskjutas cirka femton grader åt öst eller väst. När kvällens arbete inleddes riktades vanligen teleskopet mot söder och fixerades i en bestämd altitud (vinkeln i förhållande till markytan). Från en plattform några meter över marken observerade William sedan det som för tillfället visade sig i okularet. Genom jordens rotation försköts stjärnhimlen kontinuerligt västerut, varför nya stjärnor hela tiden gled in i synfältet. Han kunde också skjuta teleskopet fram och tillbaka i sidled för att utöka sökfältet. När det då och då dök upp en stjärnhop eller en nebulosa av något slag återgav William vad han såg för systern nere på marken, varpå hon antecknade tid, altitud och de intryck brodern förmedlade. Under en natt kunde man på detta sätt täcka in ett smalt fält över himlen (synfältet vi den förstoring man arbetade under täckte ungefär halva måndiametern). Nästa natt höjde (eller sänkte) man teleskopet ett stycke och gjorde sedan om hela proceduren. Det tog förstås många år, men på detta sätt betade man systematiskt av hela den stjärnhimmel som var synlig från södra England.
Observationsmaterialet kräves en hel del efterarbete, vilket alltså normalt föll på Carolines lott, men resultatet av allt detta blev en katalog som i omfång överträffade Messiers drygt hundra objekt tjugofalt. Första delen – Catalogue of One Thousand new Nebulae and Clusters of Star – publicerades i Williams namn 1786 i Royal Societys husorgan Philosophical Transactions. Data för ytterligare tusen objekt publicerades revolutionsåret 1789, och för ytterligare femhundra 1802. Allt som allt rymmer Herschels katalog ungefär 2500 objekt. Hur detta kom att lägga grunden för NGC-katalogen ska jag återkomma till senare i denna serie.
Avslutningsvis vill jag som vanligt uppmana intresserade läsare att se efter själv. Herschels 2500 objekt bockar man ju inte av i brådrasket, dessutom är många av dem så ljussvaga att de kräver rejäla teleskop för att uppfattas, så något sorts urval är påkallat. Varför då inte gå Caroline i spåren? Hon arbetade som sagt sida vid sida med brodern, men hon gjorde också en del självständiga upptäckter med sitt eget teleskop. Hon var i första hand kometjägare och upptäckte totalt åtta kometer, men därutöver hittade hon också ett tjugotal nebulosor. Alla dessa kan observeras med en kikare eller ett litet teleskop och en förteckning över dem hittar man här.
Clear skies!
