Den blåa superjätten R136a1 i Stora magellanska molnets mest extrema stjärnhop är nu den tyngsta kända stjärnan. Bild: ESO/P. Crowther/C.J. Evans

Hur tung kan en stjärna bli? Frågan är inte bara spännande. Stjärnornas tungviktare skiner också starkast, dör i häftiga explosioner och sprider både energi och tunga livsviktiga grundämnen i universum.
Sedan ett tag har astronomer varit ganska övertygade om att stjärnor i dagens universum aldrig blir tyngre än 150 gånger solens massa. Men en analys av nya och gamla data som gjorts av Paul Crowther vid Sheffields universitet i England och kollegor (artikel på ArXiv, pressmeddelande hos ESO, som jag var med och översatte, BBC) rör ordentligt om i stjärngrytan. Enligt Crowthers team väger den tyngsta kända stjärnan dubbelt så mycket som det gamla gränsvärdet. Ny rekordhållare är R136a1 i granngalaxen Stora magellanska molnet. Just nu väger den 265 solmassor och vid födseln kan den ha vägt så mycket som 320 solmassor. Den trängs i samma stjärnhop, 165 000 ljusår bort, med två andra riktiga tungviktare och alla väger en bra bit över den tidigare gränsmassan. Den har faktiskt tidigare misstänkts för att vara löjligt tung, kanske uppemot tusen solmassor, men osäkerheterna har varit stora på grund av andra näraliggande stjärnors sken och möjligheten att vissa enskilda stjärnor faktiskt är dubbla. Crowthers gäng tror nu att de undanröjt de flesta tveksamheter genom att jämföra flera tunga stjärnors sken i synligt och infrarött ljus (med data från både Hubbleteleskopet i rymden och VLT i Chile) med nya teoretiska modeller, och i två fall där stjärnorna är faktiskt i dubbelsystem stämmer massmätningar från olika metoder fint överens.
Tung betyder förresten inte nödvändigtvis ”stor” när det gäller stjärnor. R136a1 har en diameter bara 30 gånger solens, vilket är ju rätt stor men hos röda superjättar som till exempel Betelgeuse kan stjärnan sträcka sig ända ut till 900 gånger solens diameter.
Vad betyder det att stjärnor kan bli 300 gånger tyngre än solen? Enligt forskarna öppnar det bland annat upp möjligheten för att de riktigt exotiska explosionerna, så kallade parinstabilitetssupernovor kan upptäckas i dagens universum. Själv undrar jag vilka monsterstjärnor som föds inuti de allra tyngsta stjärnhoparna i andra galaxer, där miljontals stjärnor bildas på samma plats, och vad de kan ställa till med när de smäller.
R136a1 då, när kan vi vänta att den blir supernova? Jag frågade Paul Crowther, som menar att de stjärnutvecklingsmodeller som forskarna använt bara är pålitliga för stjärnans tid på huvudserien.
– Därefter finns det många osäkerheter, men jag skulle vänta mig att den skulle explodera inom en miljon år eller så.
När det händer kommer explosionen förmodligen att vara både lätt synlig med blotta ögat och, såklart, tillräckligt långt bort att vara helt ofarlig för jorden.


R136a1 ligger i stjärnklungan i mitten av den maffiga Tarantelnebulosan. (Film: ESO/P. Crowther/C.J. Evans)

[Svenska medierna har (med lite hjälp av BBC-inslaget) gjort ett riktigt bra jobb med rapporteringen om R136a1. Se t ex SVT Rapport, Aftonbladet (bäst i klassen denna gång), SvD, DN och Vetenskapsradion.]