Galaxhopen 315 i Abells katalog. (Bild: ESO/J. Dietrich)

Galaxer kommer normalt i flock. Vår egen Vintergata ingår till exempel i en grupp om ett trettiotal galaxer, där de flesta är betydligt mindre och tämligen oansenliga. Denna så kallade Lokala gruppen (observationsguide här) igår i sin tur och tillsammans med ett hundratal andra smågrupper, i Virgosuperhopen. Stjärnhimlen är i själva verket fylld av galaxhopar, vilket förstås betyder att det inte bara är galaxer som astronomer behöver katalogisera, utan att de även måste hålla reda på alla dessa hopar. Ämne för dagen är därmed en viktig katalog över galaxhopar.

Vid Palomar-observatoriet i Kalifornien påbörjades 1948 en stor fotografisk kartläggning av hela den norra stjärnhimlen – Palomar observatory sky survey (POSS). Det plåtmaterial som förelåg när kartläggningen gått i mål ett tiotal år senare skulle tjäna som utgångspunkt för en lång rad kataloger, däribland George Ogden Abells A catalogue of rich galaxy clusters publicerad som en del av en större artikel i Astrophysical journal 1958. George Abell (1927-1983) var vid tiden nydisputerad och artikeln var i själva verket en bearbetad version av hans doktorsavhandling.

Abell föreläser om galaxhopar 1976. Foto: Ken Nordhauser.

Vid tiden var det välkänt att galaxer grupperade sig i hopar och på POSS-plåtarna kunde man hitta tiotusentals sådan grupperingar. Problemet var bara att de överlagrade på varandra så att de täckte i stort sett hela himlen utanför vintergatsbandet. Därmed var det också svårt att avgöra till vilken hop en enskild galax hörde. För att hantera detta valde Abell att koncentrerade sig på förhållandevis täta och rika hopar (minst 50 galaxer i ett visst magnitudintervall). Plåtarna inspekterades därefter med lupp och genom att systematisk gå igenom plåtarkivet kunde han på detta sätt upprätta en katalog om 2712 hopar. Abell påbörjade senare en uppdatering av katalogen som innebar ytterligare 1361 hopar från den södra stjärnhimlen. Denna katalog publicerades 1989, det vill säga först efter Abells död.

Syftet med katalogen var att skapa underlag för en studie av den storskaliga fördelningen av galaxer i universum. Fördelningen över stjärnhimlen följde av hoparnas koordinater, men därutöver var Abell också tvungen att bestämma deras respektive avstånd. Här visade han att den tionde ljusaste galaxen i en hop alltid verkade ha ungefär samma absoluta magnitud, ett förhållande som han i kombination med dessa galaxers skenbara ljusstyrka på plåtarna kunde använda som avståndsindikator. Med detta underlag kunde han bland annat visa att hoparna successivt skyms bort av gas och stoff när man närmar sig området runt Vintergatan, att det finns ytterligare ett stort område med relativt få hopar (från vintergatsbandet och upp till gränsen mot Jungfruns stjärnbild), och att hoparna tenderar att samlas i än större grupperingar, det vill säga vad vi idag kallar superhopar. Speciellt det senare resultatet har skrivit in Abell i astronomins annaler.

Har då amatörastronomer något att hämta i Abells katalog? Det beror på. För att överhuvudtaget ha en chans att observera någon av Abell-hoparna visuellt, eller rättare sagt någon eller några av de galaxer de innehåller, krävs ett rejält teleskop, bra kartor, en stor portion uthållighet och en riktigt mörk himmel. Här finns väl inga grupper som kan betecknas som lätta, men Abell 1656 eller Coma-hopen är ett förhållandevis tacksamt objekt. Gruppen innehåller cirka 800 galaxer spridda över en flera grader stort område och enligt uppgift ska åtminstone ett hundratal av dessa vara möjliga att skymta i riktigt stora amatörteleskop (45 cm och uppåt). Med mer beskedliga instrument (20-25 cm) är kanske ett tiotal galaxer inom räckhåll. För den som vill göra ett försök finns en observationsguide här.

Clear skies!