En bit in i serien har vi nu klarat av fem objekt associerade med lika många astronomer. Med sjätte delen utökas listan med ytterligare två objekt, Sualocin och Rotanev. Vilken astronom som gömmer sig här är emellertid långt ifrån uppenbart, och faktum är att det länge var oklart var de två stjärnorna, Alfa och Beta i Delfinens stjärnbild, egentligen har fått sina namn ifrån. De flesta namngivna stjärnor på himlen har namn av grekiskt eller arabiskt ursprung ‒ Betelgeuse sägs till exempel vara en latinisering av arabiskans ”Orions armhåla” (detta är emellertid en tolkning som har ifrågasatts) – men det finns inga rimliga grekiska eller arabiska tolkningar av Sualocin och Rotanev. Men innan vi säger något om denna gåta, några ord om stjärnorna ifråga. (Du som är roade av tankenötter kan gott fundera en stund innan du läser vidare. Lösningen finns i det som redan sagts.)
Både Sualocin och Rotanev har en magnitud på omkring fyra, vilket gör dem till långtifrån iögonfallande. De bebor också en av himlens mindre stjärnbilder, Delfinen. Men trots detta finner många Delfinens karaktäristiska mönster enkelt att känna igen, och konstellationen tillhör en av de 48 som har varit med oss ända sedan antikens store astronom, Ptolemaios, listade dem i sin Almagest (ca 147 e. Kr.).
För att nysta upp denna historia måste vi backa tillbaka till början av 1800-talet och till observatoriet i Palermo, Sicilien. Observatoriet, som hade invigts 1789, stod under den italienska astronomen Giuseppe Piazzis (1746–1826) ledning. Piazzi hade sin bakgrund i den Rom-baserade munkordern Teatinerna och hade under många år verkat som kringresande lärare i teologi och matematik med uppdrag i en lång rad italienska städer. Han började undervisa i matematik i Palermo 1781, vilket också banade väg för uppdraget att leda det nya observatoriet. Som astronom torde han vara mest känd för upptäckten av den första, och den största, av asteroiderna, Ceres 1801. I vårt sammanhang aktualiseras han emellertid av en stjärnkatalog ‒ Praecipuarum stellarum Inerrantium Positiones Mediae Ineunte saeculo XIX ‒ som han publicerade 1803, och i en uppdaterad version 1814. Katalogen innehöll noggranna positionsbestämningar för 7646 stjärnor. Det är också här Sualocin och Rotanev dyker upp.
Arbetet med den andra upplagan av katalogen hade påbörjats 1807. Piazzi själv hade förlorat synen på grund av sjukdom och det mesta av arbetet gjordes av en av hans assistenter, Niccolò Cacciatore (1770-1841). Cacciatore var född på Sicilien och fick sin grundutbildning i Palermo. Här kom han också i kontakt med Piazzi. Han började arbeta på observatoriet, först som forskarstuderande och från 1801 som fast anställd. Och det var alltså Cacciatore som smög in de två stjärnnamnen i katalogen (se nr 227 och 254 i kataloglänken ovan). Återstår då frågan om vad de två till synes obegripliga namnen egentligen betyder (gåtan löstes först 1859 av den engelske astronomen Thomas William Webb i Celestial objects for small telescopes). Översätter man Cacciatore till svenska så betyder namnet jägare. Nu hade han förstås ingen anledning att översätta sitt namn till svenska. Däremot var det tradition bland många av tidens intellektuella att hålla sig med ett latiniserat namn. Jägare på latin blir Venator och Cacciatore gick alltså även under benämningen Nicolaus Venator. Läser man slutligen namnet baklänges så torde det stå klart att Alfa och Beta i Delfinen har fått namn efter en assistent som efter åratal av slit med observationer och beräkningar tyckte att han själv förtjänade en plats på himlen.
Just nu är natthimlen för ljus för astronomiska observationer, men när mörkret har återvänt i augusti så är Delfinen enkel att lokalisera. Man utgår lämpligen från sommartriangeln som då står i söder framåt midnatt. Delfinen finner man till vänster om den nedre spetsen av triangeln, det vill säga Altair i Örnen. En karta finns här.
Clear skies!
/Johan
