Galaxhopar är de största grejerna i universum. Nu har astronomer upptäckt en galaxhop som är riktigt extrem på ett fascinerande sätt. Dessutom skapas nya stjärnor i hopens mitt i häpnadsväckande takt. Upptäckten ger en inblick i varför dagens galaxer och galaxhopar ser ut som de gör.


Galaxhopen i stjärnbilden Fenix kallas numera Fenixhopen. Här skapas massor av nya stjärnor på ett överraskande sätt. Bild: NASA/CXC/MIT/M.McDonald (röntgen); NASA/JPL-Caltech/M.McDonald (uv); AURA/NOAO/CTIO/MIT/M.McDonald (synligt ljus)

Fenix-galaxhopen kallas den av det internationella astronomteamet lett av Michael McDonald som upptäckte den med South Pole Telescope i Antarktis och sedan kollade på den med en rad olika teleskop, bland dem rymdteleskopet Chandra. Vad de hittat beskrivs nu i en artikel i veckans nummer av Nature (sammanfattning här) och flera pressmeddelanden, bland annat hos Chandrateleskopet.


Likt Fenixhopen men ändå inte: i Perseus-hopen bildas få nya stjärnor. (Bild: NASA/ESA/Hubble Heritage)

Då hopen ligger hela 5,7 miljarder ljusår bort ger dess ljus en blick in i en tid då en stor del av stjärnorna i dagens galaxer bildades. Men Fenixhopen är ändå ett extremt ställe i rymden. Hopen väger så mycket som 1,3 miljoner miljarder solar, vilket är extremt även om mycket het gas står för mycket av massan. Den är också ljusstarkare än de flesta galaxhopar.

Det som har överraskat forskarna mest är det de hittat i hopens mitt: en galax där det bildas nya stjärnor i en alldeles hutlös takt (motsvarande nånstans mellan 600 och 900 solar per år, en ’supermamma’ enligt AP och Aftonbladet). För att lyckas med den tillväxttakten, som annars syns mest bara där galaxer krockar, tycks galaxen kunna göra två saker som astrofysiker är galet nyfikna på. Fenix centralgalax verkar vara en fena på att omvandla galaxhopens heta gasreserver till stjärnor. Galaxens supertunga svarta hål låter dessutom stjärntillverkningen ske utan att sätter stopp för den, något man sett tecken av i andra kända galaxhopar (se bilden på Perseushopen). Kanske deltar det svarta hålet rentav och käkar upp delar av gasmängderna som faller in mot galaxen. Forskarna misstänker att vi i Fenixhopen ser en första skymt av en med kosmiska mått mätt kort och speciell tid, bara hundratals miljoner år alltså, i en galaxhops utveckling.

Därför kan man gissa att detta inte är det sista vi får höra om Fenixhopen och dess super-BB för stjärnor.