Bild: ESO/S. Gillessen
Närmar sig platsen där Vintergatans svarta hålet verkar utan att synas: molnet G2:s framfart i bilder från jätteteleskopet VLT. (Färglagd bild: ESO/S. Gillessen)

Årets största astronomiska händelse kan komma redan i mars när Vintergatans supertunga svarta hål möter – och kanske äter upp – det lilla gasmolnet G2.

Molnet, som väger tre gånger jordens massa och består mest av väte, störtar just nu mot det stora svarta hålet i mitten av Vintergatan, 25 000 ljusår från jorden. Läs vår tidigare rapport om G2.

Enligt de senaste beräkningarna kommer det närmast hålet i slutet av mars, plus minus tre veckor, på ett avstånd på bara 150 gånger jordens avstånd från solen. Det enligt från det tyska teamet som upptäckte molnet 2008. Händelserna i Vintergatans mitt bevakas av en mängd teleskop som registrerar strålning i alla våglängder. Men om det ska bli fyrverkerier av det närgångna mötet har de ännu inte börjat. Det berättar Tony Rushton, radioastronom vid Oxforduniversitet i England, för Populär Astronomi. Att molnet inte tycks ha saktat ner berättar om omgivningen, bara ljusdagar från svarta hålets gap.

– Det betyder att det inte varit mycket till växelverkan med den omgivande gasen. Vi har inte heller sett någon ökning utöver det normala i radiostrålning eller röntgenstrålning, säger Tony.

Det kan betyda att molnet helt enkelt ännu inte nått fram, eller att molnet innehåller mycket lite massa jämfört med den gasen som det svarta hålet brukar dra in från sin omgivning, förklarar han. Eller så har molnet helt enkelt missat det svarta hålet. Men för Tony Rushton och hans kollegor innebär året som kommer en mängd fortsatta observationer med det radioantennerna i teleskopet VLA i USA och teleskopnätverket VLBA.

– Jag är säker på att du kommer att höra en massa rapporter om det blossar upp stort. Enligt uppskattningarna hittills kan det ske närsomhelst under 2014, så jag väntar fortfarande på att något ska hända.

För Rushton handlar det om att hitta bevis för två fenomen som ingen hittills fått syn på: en skiva av materia som köar för att falla in i det svarta hålet, eller jetstrålar som skickas ut från det. Om strålningen ökar kan det bli beviset.

– I vilket fall som helst borde röntgenstrålningen kunna berätta om vad som händer mycket nära det svarta hålet, och radiostrålningen borde berätta om plasmats yta. Då får vi en bra diagnos av hur materia faller in i ett svart hål.

Det supertunga svarta hålet i Vintergatans mitt väger 4,3 miljoner gånger solens massa och dess existens bekräftades 2008. Jämfört med supertunga svarta hål som identifierats i andra galaxer går hålet på en bantningskur. Röntgenstrålning från stället skvallrar om att det inte alltid har varit så, och när G2 kommer fram kan hålet få en (åtminstone av astronomer) efterlångtad måltid.

Den stjärnrika omgivningen runt svarta hålet gör att det är Vintergatans mitt som ger oss våra allra bästa chanser att studera hur svarta hål påverkar sin omgivning och huruvida våra teorier om gravitation verkligen stämmer. Det är här som till exempel Stephen Hawkings djärvaste påståenden en dag kan testas (för mer om hans senaste, se hit och hit), och G2 är vårt första steg mot det mål.

Bild: NASA/CXC/M. Weiss
Hur käkar ett svart hål? I Vintergatans mitt finns stjärnor och gas (här i rött) som långsamt närmar sig det supertunga svarta hålet i mitten. G2:s framfart kan hjälpa att nyansera bilden. (Rymdkonstnärs bild: NASA/CXC/M. Weiss)