Tre av ESA:s SWARM-satelliter, vars uppdrag är att studera jordens magnetfält har upptäckt jetströmmar i jordens inre kärna och strömmarna ifråga har visat sig röra sig snabbare och snabbare hela tiden.
Jetströmmar är vanligtvis någonting som vi förknippar med väder; smala luftströmmar i atmosfären, på cirka 11 kilometers höjd som bildas mellan oliktempererade luftmassor som gränsar till varandra. Jetströmmarna i atmosfären rör sig i väst-östlig riktning och kan hjälpa oss att bland annat förutsäga temperaturer, men vad har de då i jordens kärna att göra?
Innan den frågan besvaras, bör vi nog gå igenom några av jordens grundläggande egenskaper.
Jorden har en radie på drygt 6400 km och skorpan är i genomsnitt ungefär 30 kilometer tjock. Under denna finner vi ett lager av magma, det vill säga jordmanteln, som är drygt 2900 km tjock och jordmanteln sluter sig kring den yttre kärnan av flytande järn, vilken är strax över 2000 km i tjocklek och omsluter och rör sig kring den fasta järnkärnan som utgör jordens centrum. Rörelseinteraktionerna mellan jordens flytande yttre kärna och den fasta inre är det som genererar det för oss livsviktiga magnetfältet, vilket skyddar allt liv på jordens yta från bland annat solstormar och kosmisk strålning. Anledningen till varför jorden fortfarande har ett fungerande magnetfält, emedan de jämnåriga stenplaneterna Merkurius, Venus och Mars endast har svaga, instabila magnetfält är som bekant på grund av att månens dragningskraft drar i jordens inre, ungefär på samma sätt som den påverkar våra hav, och således hindrar magman och den yttre kärnan från att stelna.
Svaret på frågan om varför det förekommer jetströmmar i jordens inre, finner vi i det att
lager i den yttre och inre kärnan rör sig mot en och samma gräns. Denna gräns, som forskarlaget bakom upptäckten kallar för ”tangentcylindern”, ter sig som en tub som löper längs med den inre kärnan och rotationsaxeln och när flytande metall möts vid dessa gränser, pressas blandningen ut och orsakar just dessa jetströmmar som de tre SWARM-satelliterna har uppfattat. Principen är alltså i praktiken samma som gäller för jetströmmar i atmosfären.
2004 kunde man dra paralleller mellan den seismiska aktiviteten i så kallade tvillingjordbävningar och förändringar i jordens inre geologi, vilket är tämligen naturligt då den inre geologin påverkar den yttre och eftersom interaktionerna mellan jordens inre och yttre kärna periodvis varierar, rör sig jetströmmarna troligtvis om en långvarig fluktuation vilken i sin tur bidrar till de ständiga förändringarna i magnetfältet.
Jordens inre kärna ökar sakta men säkert i massa på bekostnad av den yttre kärnan på grund av att den senare nämnda långsamt håller på att stelna. Om ett par miljarder år kommer såväl den inre kärnan som manteln att ha stelnat och då upphör magnetfältet att existera.
Här finner du ESAs ursprungliga pressmeddelande och vill du läsa mer om ESAs magnetfältsmission och SWARM-satelliterna, finns en trevlig introduktion här.
