En av tjusningarna med vetenskapshistoriskt arkivarbete är att man ibland snubblar över intressanta saker som man inte letar efter. Slumpen och ett tränat öga kan i kombination leda fram till riktigt spännande fynd. Något liknande har nyligen tilldragit sig vid National Churchill Museum i USA. I samband med att museets personal förberedde en ny utställning, hittat man tre tidigare okända manuskript av ingen mindre än Winston Churchill.
Manuskripten har legat bortglömda i några lådor som donerats till museet i samband med att Churchills förläggare gick bort för trettio år sedan. De tre manuskripten är författade 1939, året innan han blev brittisk premiärminister.
Churchill är givetvis mest ihågkommen för sina insatser under Andra Världskriget, och förstås för sin cigarr och för V-tecknet, men har var också en framstående och produktiv författare. Han skrev mängder av tidningsartiklar och en lång rad böcker, bland annat ett större arbete om just Andra Världskriget. 1953 beslutade Svenska Akademien att belöna honom med Nobelpriset i litteratur. Nu har det visat sig att han också funderade över frågan om liv i universum.
Ett av de nyupptäckta manuskripten har titeln ”Are we alone in the universe?” och var sannolikt avsedd för en söndagsbilaga till London-tidningen News of the World. Texten, som aldrig publicerades, författades i mitten av oktober 1939, en kort tid efter Tysklands invasion av Polen. Churchill, som var väl förankrad i brittisk naturvetenskap och räknade många framstående forskare till sina vänner, skrev återkommande även om vetenskapliga frågor.
Texten har inte gjorts tillgänglig på nätet, och det följande bygger därför på en artikel som nyligen publicerats i Nature av astrofysikern Mario Livio.
Churchill tar sin utgångspunkt i den kopernikanska principen: Universum är så stort att sannolikheten för att jorden är den enda planet som hyser liv är ringa. Han tänker sig vidare att då allt liv vi känner använder vatten som lösningsmedel, är det rimligt, men kanske inte alldeles nödvändigt, att anta att det gäller på andra håll i universum. Men, fortsätter han, för att vattnet ska kunna fylla denna roll får en planet inte vara vare sig för kall, så att vattnet fryser till is, eller för varm, så att det omvandlas till ånga. Precis som moderna astrobiologer tänker han sig alltså att solsystem har en beboelig zon där förhållandena är lämpliga för liv. Mer konkret menar han att i vårt solsystem så skulle liv, förutom på jorden, kunna finnas på både Mars och på Venus.
Så långt skulle argumenten i princip kunna vara hämtad från en modern framställning av astrobiologin. Att det tillkommit i en annan tid blir dock tydlig när Churchill kommer in på frågan om hur vanligt det är att stjärnor också har planeter. Churchill utgår här från en teori för planetbildning formulerad 1917 av den brittiske astrofysikern James Jeans. Jeans menade att vårt planetsystem bildades när en annan stjärna passera så nära solen att tidvattenkrafter slet loss gas från solen, gas som i ett senare skede bildade våra planeter. Men eftersom avstånden mellan stjärnorna är så ofantliga, sker denna typ av stjärnmöten förstås väldigt sällan. Slutsatsen blir därför att det bara är enstaka stjärnor som har planetsystem. Churchill menar dock att teorin kan vara fel, och själv verkar han luta åt motsatsen, det vill säga att planetbildning hör till det normala. Detta låter honom också avsluta sitt resonemang med följande ord (fritt översatt från engelskan): ”med hundratusentals galaxer, var och en innehållande tusentals miljoner solar, är sannolikheten stor för att det måste finnas ett kolossalt antal som hyser planeter vilkas förhållanden inte skulle göra liv omöjligt”.
Och precis som så många har gjort både före och efter honom, tänker han sig detta potentiella liv som något mer högstående än den civilisation han ser omkring sig, en civilisation som snart skulle kastas in i ett världskrig. ”Själv är jag inte så imponerad av vår civilisations framgångar, och jag är inte beredd att tro att vi är den enda fläck i detta oerhörda universum som innehåller levande, tänkande varelser, eller att vi representerar den högsta mentala och fysiska utveckling som någonsin har dykt upp i den omätliga omfattningen av rum och tid.” I tider som dessa är jag böjd att hålla med honom.
