I november 2016 skrev vi om de första unika bilderna av supernovan som syntes genom en kosmisk lins. Nu kommer forskningsartikeln om mätningarna, nya tjusiga färgbilder från Hubbleteleskopet, och en rejäl gåta: hur mycket tur kan man egentligen ha?
Den svenskledda forskarteamet, med Ariel Goobar vid Stockholms universitet i spetsen, beskriver den spektakulära supernovan i en ny artikel i tidskriften Science.
Tack vare galaxens totala massa – den väger lika mycket som 1,7 miljarder solar – har supernovans ljus böjts på den långa färden mot jorden. Den syns som fyra ljusprickar runt den bleka, suddiga galaxen.
Prickarna är överraskande ljusa. Supernovan är en vanlig Typ Ia-supernova (sådana har använts för att uppskatta avstånd i universum och som ligger bakom upptäckten av universums accelererande expansion) – men den lyser runt 50 gånger starkare än den skulle gjort utan linsen framför.
Vi frågade teammedlemmen Rahman Amanullah, också fysiker vid Stockholms universitet. Det här är inte första gången som teamet hittat en supernova bakom en lins som lyser mer än väntat, berättar han.
– En stor fråga är hur vi hittade supernovan PS1-10afx som också var stark. Vi borde ha sett många med betydligt mindre förstoring. Vi har tittat bland våra tidigare mätningar men hittills har vi inte hittat några andra, konstaterar han.
Gravitationslinser finns det många exempel på i vårt universum men de brukar vara långt större än den lilla galaxkärnan i det här fallet. Kanske, skriver forskarna i Science-artikeln, har inte forskningen en tillräckligt bra förståelse när linsen är bara några tusen ljusår tvärsöver, som i det här fallet.
Möjligen finns det ”något på små skalor som boostar signalen”, som Rahman Amanullah uttrycker det. Det är spekulativt, medger han. Men att linsen inte är alldeles rund, det har de klara belägg för, menar han, och sådana mindre strukturer i en galax kan bero på till exempel stjärnor, men även den osynliga mörka materian.
– Substrukturer tror vi på, och åtminstone en av bilderna verkar vara mikrolinsad, av kanske en stjärna eller något annat som är litet och kompakt.
Filmsnutten visar hur gravitationslinsning går till – åtminstone i stora drag. (Källa: ESA/Hubble, L. Calçada)
När supernovan bleknat helt kan färska bilder med Hubbleteleskopet användas som en referensbild, berättar Rahman. Då kan de första mätningarna göras om med ännu större tillförlitlighet. Och nya projektet Zwicky Transient Facility vid klassiska Palomarobservatoriet i USA, där stockholmsforskarna spelar en nyckelroll, ska kunna upptäcka många nya fall framöver.
– Vi får se om den här supernovan var en vinst på lotteriet, eller om sådana supernovor är mycket vanligare än vi tror, säger han.
Pressmeddelanden finns hos Stockholms universitet, Hubbleteleskopet, Caltech och Berkeley Lab. Mer om jakten efter supernovor i Stockholm hittar du hos Wallenbergstiftelsen, i stiftelsens kortfilm En astronomisk resa i rymden och i Susanna Kumliens artikel Stockholm supernova stalking.
