Tabbys stjärna spökar igen

Kommer du ihåg Tabbys stjärna? Vid början av året valsade den i pressen (liksom här på Populär astronomi) efter att en astronom föreslagit att stjärnans mycket svårtolkade och kraftiga variationer i ljusstyrka skulle kunna förklaras genom en så kallad Dyson-sfär, en teknisk artefakt skapad runt stjärnan av en synnerligen avancerad civilisation. I dagarna har stjärnan genomgått en ny dipp i ljusstyrka — den senaste ljuskurvan återfinns nedan — och denna gång har den följts av astronomer världen över.

Även om idén med en Dyson-sfär sätter fantasin i rörelse, så är den tämligen långsökt och andra astronomer har förstås sökt mer jordnära förklaringar. Man har till exempel föreslagit att ljusvariationerna skulle kunna förklaras genom ett moln av kometfragment som kretsar runt stjärnan i en mycket utdragen bana och då och då förmörkar den.

I sammanhanget är förstås en ny dipp i ljusstyrka av största intresse. Av en händelse sammanfaller dessutom tilldragelsen med att en grupp spanska astronomer precis offentliggjort en forskningsartikel på arXiv och där de lanserar en helat annan förklaring till ljusvariationerna.

Men låt oss börja med själva stjärnan. Den återfinns i Svanens stjärnbild och befinner sig på ungefär 1300 ljusårs avstånd. Det är en helt normal huvudseriestjärna av spektraltyp F och med en absolut magnitud på ungefär 3.0. Vad som behöver förklaras är framförallt minskningar i ljusstyrka om mellan 15 och 22 % som inträder med ungefär 750 dagars mellanrum, och där vissa av dem är utdragna och sammanhängande, andra mer uppsplittrade och stökiga.

Den nämnda artikeln, som just nu är under granskning, föreslår att förändringarna i ljusstyrka delvis kan förklaras om stjärnan omkretsas av en jätteplanet som i sin tur bär runt på ett stort ringsystem (föreställ dig en jätteversion av Saturnus). Planeten bör kretsa runt Tabbys stjärnan på ett avstånd om cirka 6 astronomiska enheter, och är den tillräckligt stor kan den, när den passerar in framför stjärnan med sin ring, förklarar den djupa, mer utdragna dippen i ljuskurvan.

Men detta räcker inte för att förklara de kortare men fortfarande djupa skurarna av dippar som inträder vid andra tillfällen. Forskarna föreslår därför att jätteplaneten också drar runt med ytterligare en stor mängd materia i systemets så kallade Lagrange-punkter. Här har grus och sten samlats i stora moln, och det är dessa anhopning av så kallade Trojaner, som när de passerar framför stjärnan förklarar den senare typen av dippar.

Modellen bygger på att själva planeten är gigantisk — radien måste vara i storleksordningen en tredjedels soldiameter, och Lagrange-punkterna måste innehålla materia motsvarande en hel Jupiter.

Det ser just nu ut som att man har kunna göra reda för det observationsdata som föreligger. Den senaste dippen, som inträffade bara några dagar innan man publicerade artikeln, har man lyckats få med i modellen som en sekundär ockultation, förorsakad av att planeten passerat bakom sin stjärna. Om sen hypotesen med trojanerna stämmer, och om detta kan förklara de variationer i ljuskurvan som observerades i början av 2013, så förutsäger man att den andra gruppen ska lämna sitt bidrag i början av 2021. Dessutom innebär modellen att själva planeten kommer att förmörka stjärnan under första halvan av 2023. Om detta är en rimlig modell återstår alltså att se.