De första närbilderna på Uranus och Neptunus, upptäckten av flertalet månar, Pale Blue Dot, och rekord i längsta avståndet från jorden för ett objekt gjort av människor. Dessa är några av höjdpunkterna för rymdsonderna i projektet Voyager. I år är det 40 år sedan sonderna skickades upp i rymden, och som NASAs längsta uppdrag i drift har det hunnit hända en hel del. Vi tar en titt!
Mitt under rymdkapplöpningen gjordes år 1965 beräkningar för att skicka en rymdsond till de fyra yttre jätteplaneterna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Beräkningarna framlade att vart 176:e år stod dessa planeter i en perfekt uppställning för att en sond med hjälp av gravitationsslungor skulle kunna svinga sig fram mellan planeterna, och nästa tillfälle var redan vid slutet av 70-talet. Detta blev startskottet till projektet ”Mariner Jupiter/Saturn 1977”, som senare fick sitt mer berömda namn: Voyager.
Den 20 augusti 1977 skickades Voyager 2 upp, tätt följd av Voyager 1 som enligt planerna först skulle nå Jupiter och Saturnus. Så blev det också, och 1979 flög
Voyager 1 in mot Jupiter. Några månader senare nådde även Voyager 2 fram till Jupiter, och de bilder som togs avslöjade bland annat flera nya månar, att den röda fläcken är en stor cyklonisk storm och för första gången observerades blixtar på en annan planet.
Sonderna flög sedan vidare för att med 10 månaders skillnad besöka Saturnus samt dess månar Titan och Enceladus. Även där upptäcktes flertalet nya månar, ringarna fotograferades och bilderna avslöjade att precis som forskare förutspått krävs det herdemånar för att hålla ringarna på plats runt planeten. Nya data tydde även på att Enceladus är geologiskt aktiv, samt att Titan har en tjock kväverik atmosfär som man liknar vid jordens, så som den kan ha sett ut för 4 miljarder år sedan.
Efter besöket hos Saturnus fortsatte Voyager 1 mot yttre rymden och bort från planetplanet. Voyager 2 tog sig istället vidare mot Uranus och Neptunus. Ingen av planeterna hade tidigare observerats på nära håll, och de bilder på Uranus som skickades tillbaka ledde till upptäckten av 11 stycken nya månar som alla fick namn efter karaktärer från verk av William Shakespeare och Alexander Pope. Rymdsonden registrerade även att Uranus är solsystemets kallaste planet med sina -353 grader (59 Kelvin) samt att dess magnetfält olikt jordens går in mot ekvatorn istället för polerna. Även bilderna på Neptunus avslöjade nya månar samt en stor storm som fick smeknamnet ”Great Dark Spot”. Rymdsonden levererade även närbilder på Neptunus måne Triton och dess gejsrar. Efter besöket fortsatte även Voyager 2 ut i yttre rymden och bort från planetplanet.
Ett år senare, 1990, hade Voyager 1 hunnit totalt 6 miljarder kilometer bort från jorden och vände sig om för att fotografera sex av solsystemets planeter. Bilderna fick namnet ”The Family Portrait”. Bakom bilderna stod framförallt den berömde astronomen Carl Sagan som arbetade på Voyagerprojektets bildavdelning. Bilden på jorden fick benämningen ”The Pale Blue Dot” och Carl Sagan släppte senare en bok med samma titel.
Efter att Voyager 1 vänt sig hemåt för sista gången fortsatte resan vidare ut i rymden. Den 17 februari 1998 slog den rymdsonden Pioneer 10’s rekord som at
t vara det objekt gjort av människor som är längst bort från jorden. Sex år senare, 2004, nådde Voyager 1 stora terminalchocken som är den plats där solvinden för första gången krockar med det interställa mediet. Drygt tre år senare når även Voyager 2 denna plats, men 2012 slog återigen Voyager 1 rekord genom att passera heliopausen som markerar slutet på solsystemet. För första gången hade ett objekt gjort av människor tagit sig ut i den interstellära rymden.
Om några år kommer även Voyager 2 att nå heliopausen, och än idag fortsätter rymdsonderna att skicka tillbaka data till jorden om sina respektive miljöer som är helt nya för forskarna. Båda sonderna bär dessutom med sig varsitt exemplar av ”The Golden Record” som är grammofonskivor innehållande bilder och inspelningar av hälsningar på olika språk, musik och ljud från naturen. Tanken är att skivorna ska kunna nå eventuellt intelligent, utomjordiskt liv. Chansen för att detta ska ske är dock tyvärr väldigt liten då det kommer ta 40 000 år innan en av sonderna ens närmar sig en annan stjärna. Voyagersonderna förväntas dock existera i några miljarder år till, vilket innebär att dessa banbrytande sonder en dag skulle kunna vara det sista spåret efter mänsklig existens.
Källor:
www.nasa.gov/press-release/nasa-s-voyager-spacecraft-still-reaching-for-the-stars-after-40-years
