Trappist-1 är en liten röd dvärgstjärna omkring 40 ljusår bort som har under de senaste åren visat sig vara värd åt inte mindre än sju stycken jordstora planeter. Planeterna upptäcktes med transit-metoden, det vill säga genom att man tittat på stjärnan under en lång period och sett dalar i dess ljusstyrka som skett periodvis. Genom att analysera hur djupa dessa dalar, eller “dippar” i ljusstyrka är har man kunnat mäta upp storleken för planeterna. Vanligtvis när man tittar på planeter som passerar framför sin stjärna kan man endast få fram just storleken hos planeten, men saknar då massan för att kunna bestämma någon densitet. I det här fallet med Trappist-1 när det är så många planeter som kretsar kring stjärnan, och såpass nära varandra, påverkar de varandras banor så att passagerna förskjuts något.
Med hjälp av datorsimuleringar har en forskningsgrupp lett av Simon Grimm vid universitetet i Bern, Schweiz, studerat förskjutningarna och räknat ut hur massiva planeterna behöver vara för att kunna påverka varandra så mycket som de gör. Metoden som de använt sig av då man tittar på tidsförskjutningarna mellan perioderna för de individuella planeterna kallas “Transit-Timing Variations” (TTV).
Planeterna c och e, det vill säga de som är näst längst in och fjärde längst in respektive, består förmodligen till mestadels av stenigt material. De flesta av planeterna, i ordningen b, d, f, g och h, beräknas vara rika på flyktiga ämnen såsom vatten, vilket skulle kunna befinna sig i form av tjocka atmosfärer, oceaner eller istäcken. I de flesta fallen har vattenmassan beräknats uppnå upp till 5% av totala planetmassan, vilket är ungefär 250 gånger större än för jorden!
Planeterna längst bort från värdstjärnan, f, g och h, är förmodligen såpass långt bort att vatten skulle frysa till is på ytan. Deras uppmätta massa indikerar samtidigt att det är osannolikt att de har tjocka atmosfärer med tunga molekyler såsom kolmonoxid som vi har på jorden.
Inte nog med att man fått bra uppgifter om planeterna kompositioner, ett internationellt lag av astronomer, med bland annat Julien de Wit vid Cambridge, Massachusetts i USA, tittade efter atmosfärslinjer för de fyra av planeterna d, e, f, g, med rymdteleskopet Hubble. Deras observationer stämde bättre överens med modeller av jordliknande atmosfärer dominerade av vatten, kväve och koldioxid än väte-baserade atmosfärer för samtliga planeter de tittade på, vilket främjar tanken om att de skulle kunna vara beboeliga.
Även om informationen vi har än så länge inte räcker för att konkret avgöra huruvida planeterna kan vara beboeliga eller inte, så är de möjliga intressanta mål för uppkommande teleskop såsom James Webb Space Telescope, som skulle kunna undersöka olika lager av atmosfärerna hos planeter när de passerar sin stjärna. Att just Trappist-1 planeterna är såpass nära sin värdstjärna gör det hela ännu mera lämpligt, då många passager krävs för att få bra statistik på uppmätt data av atmosfärerna. Planeterna passerar sin stjärna mellan varannan och var-tjugonde dag, vilket innebär många tillfällen att försöka titta på atmosfärerna. Jämfört med en jordliknande planet kring en solliknande stjärna skulle det ju dröja ungefär ett år mellan varje passage.
