Drygt en mil från skidanläggningen Romme Alpin i Dalarna fångades fredagen den 14 december 2018 en optisk himlashow på bild. Astrofotografen Magnus Edbäck var en av många som tog kort på fenomenet (Dalarnas tidning). Hans fotografi på ljusfenomenet visar upp ett samspel mellan flera spektakulära solhalor, och bilden blev snabbt internationellt uppmärksammad efter att ha lagts till i finska databasen Taivaanvahti (Himlavakten), som samlar amatörobservationer av astronomiska och atmosfäriska fenomen.
Extra spektakulärt är att Magnus foto avslöjar en ny typ av iskristallbåge som aldrig tidigare fångats på bild!
En halo, även kallad ljusgård, är ett optiskt atmosfärsfenomen som uppstår när solen skiner genom höga moln, på höjder där det är tillräckligt kallt för iskristaller att bildas. Beroende på kristallernas form och orientering kan ljusets brytning genom dem skapa olika typer av mönster på himlen, såsom ringar eller bågar. De har inspirerat konstverk, som 1600-talsmålningen Vädersolstavlan i Storkyrkan i Stockholm. Typiska solhalokomponenter har fått egna namn – den vanligaste kallas 22°-halon, andra exempel är vertikalpelaren och cirkumzenitalbågen, eller de mer sällsynta Lowitz- och Moilanen-bågarna.
Flera bitar måste falla på plats för att en solhalo ska bildas – ljuset måste brytas i samma riktning i kristallerna så att det sprids åt samma håll och på så sätt bildar ett mönster. Trots kraven på iskristallernas form och fall bildas enkla varianter av sådana mönster ganska ofta på himlen – det gäller bara att vara observant. Enligt en undersökning som gjordes av Uppsala universitets meteorologiska observatorium på 1800-talet syns halor ca 100 dagar per år. Vanligast är 22°-halor, andra komponenter är betydligt mer sällsynta.
Speciellt med bilden som fångats av Magnus Edbäck är att en stor mängd olika typer av solhalor uppstått samtidigt. Snökanonerna som finns vid skidanläggningen kan vara en bidragande faktor till det vackra mönster som bildades när ljuset spreds på detta sätt över Borlänge. De ger upphov till näst intill perfekta kristaller på hög höjd. Edbäck fick av en slump se det vackra skådespelet genom köksfönstret:
– Jag var hemma hos mina föräldrar på lunch när min mamma bad mig titta ut för att se hur fint solen lyste. Jag såg på en gång att det här inte var som någon halo jag sett tidigare. Synen på himlen var helt fantastisk!
På bilden syns till och med solhalor som aldrig tidigare fotograferats. När Marko Pekkola, redaktör för Populär Astronomis finska motsvarighet Tähdet ja avaruus och moderator för Taivaanvahti, först såg bilden förstod han att den var speciell. På 80- och 90-talet forskade han om halofenomen, och han insåg därför att bilden fångat något ovanligt.
– Fenomenet som Magnus hade fotograferat var fantastiskt. Jag lade särskilt märke till två bisolar på var sida om den övre tangerande bågen vid 22°-halon. De verkade vara helt nya!
Han tog då kontakt med kollegan Marko Riikonen, som bekräftade att dessa komponenter nu hade observerats för första gången. Riikonen är en ledande expert på halofenomen och har bland annat skrivit boken Halot (en kort beskrivning på engelska här). De nya solhalorna i Edbäcks bild har tidigare enbart förutspåtts av datorsimuleringar, men finns nu alltså även i en bild från svenska Dalarna! Oerhört häftigt!
Den spektakulära showen fotograferades av flera personer, men det var från Edbäcks bild de nya halorna först kunde identifieras. När han publicerade fotografiet visste han inte att han förevigat en ny halokomponent, men kommentarerna strömmade snabbt in:
– Till en början förstod jag inte vad detta egentligen innebar, men det kändes så klart spännande att jag lyckats fotografera något unikt! Jag är glad om min bild kan vara till nytta i forskning eller i något annat sammanhang, säger han.
Senast för 50 år sedan identifierades en ny solhalo av en svensk. Den gången var det Gösta Hjalmar Liljequist, då på ett meteorologiskt forskningsuppdrag till Maudheim på Antarktis, som stod för observationen. Han observerade en blåvit 160°-halo som kom att kallas Liljequist-bisol. Enligt samma namntradition skulle de nyupptäckta halorna kallas Edbäck-bisolar efter fotografen Magnus Edbäck. Enligt Marko Pekkola finns dock inga tydliga regler kring namngivning av solhalor – en mer teknisk benämning skulle hänvisa till de nya bisolarnas ursprung i den övre tangerande bågen.
På sajten Atmospheric optics har en annan expert, fysikern Les Cowley, pekat ut många av solhalorna som syns på Magnus bild – både vanliga och mer sällsynta former.
