Planeten Jupiter föddes inte där den ligger idag, utan långt ut i solsystemet. Sedan åkte den ännu inte helt färdigbyggda jätteplaneten in mot solen. På överraskande kort tid kom den fram till där den är idag, och på vägen in samlade Jupiter på sig svansar av asteroider före och efter.
Som om inte det vore nog har också Saturnus, Uranus och Neptunus gjort samma sak.
Att solsystemets största planet bildades fyra gånger längre ut i solsystemet – uppemot tjugo gånger längre ut än jordens bana – och växte till sig på vägen in, det avslöjar nya beräkningar av solsystemets första miljon år som nu tagits fram av ett forskarlag som leds av Simona Pirani, doktorand i astronomi vid Lunds universitet.
I teamet, ingår flera lundaastronomer, bland dem Anders Johansen, som nyligen tilldelades ett av årets prestigefyllda Göran Gustafsson-pris. De presenterar sina upptäckter i en ny forskingsartikel.
Simona Pirani och hennes kollegor ville mest lösa ett mysterium som länge gäckat solsystemsforskare. Det handlar om två svärmar av asteroider som delar bana med Jupiter, Trojanerna. Varifrån kom dessa mörka, rätt okända små kroppar, och hur kunde de hamna lika långt från solen som Jupiter – och varför var de två grupperna inte lika stora?
NASA/JPL-Caltech)
Den största av Jupiters trojaner är asteroiden Hektor, som är 225 kilometer stor och upptäcktes redan 1907. Under 1900-talet hittade astronomer allt fler trojaner och vid slutet av seklet var nästan 300 kända. De delas upp i två grupper, en stor grupp som åker framför – ”grekerna” – och en mindre grupp bakom Jupiter – ”trojanerna”. Alla har fått namn efter hjältar i legenden om detTrojanska kriget.
Det var under Jupiters stadiga men dramatiska färd genom det unga solsystemet som obalansen mellan trojanerna uppstod. Under resan inåt drog den tunga Jupiter till sig fler småplaneter framför sig än bakom sig.
Beräkningarna tyder dessutom på att även Saturnus, Uranus och Neptunus föddes i utmarkerna. Även de fick åka in mot solen för att inta sina nuvarande platser.
Det kan låta galet, men jätteplaneter som far hit och dit kan vara alldeles vanligt i unga solsystem, berättar Simona Pirani för Populär Astronomi.
– Vi tror att det är väldigt vanligt att jätteplaneter också runt andra stjärnor bildas långt ut och sedan migrerar inåt. Enligt observationer av exoplaneter upptäcker vi ofta jätteplaneter väldigt nära sin stjärna, och en av de möjliga förklaringarna är att de flyttat dit från en mer avlägsen plats.
Läs mer om solsystemets händelserika ungdom i När solsystemet exploderade av Hans Rickman i Populär Astronomi 2008/1.
Forskarnas modell kan förklara Jupiters följe av asteroider, och stämmer väl överens med hur andra planetsystem ser ut. Men är den rätt? Simona Pirani föreslår två sätt att ta reda på det.
– Det skulle vara nyttigt att observera Neptunus’ trojaner och se om också de visar upp en asymmetri. Vi hoppas också att NASA-sonden Lucy, som ska åka mot Jupiters trojan-asteroider 2021, kan samla in information om till exempel deras sammansättning, vilket kan skilja mellan olika modeller för Jupiter-trojanernas ursprung.
För närvarande befinner sig Jupiter ungefär fem gånger längre ut från solen än vi.
Vill du själv se Jupiter på himlen?
Jätten är stor och ljus och lätt att få syn på under våren och sommaren 2019, åtminstone från Sveriges södra halva. Under mars och april är den morgonstjärna i syd och sydost. För att se trojanasteroiderna krävs stora teleskop, men Jupiters runda skiva går att se till och med i en liten fältkikare.
Jupiters stora månar Callisto, Ganymedes, Io och Europa är dessutom lätta att upptäcka i kikare vid sidan av den orange, lätt randiga jätten. Hängde också de med på resan från yttre solsystemet? Ja, tror Simona Pirani. Månarna som Galilei upptäckte bildades troligen direkt ut en skiva av materia som omgav Jupiter när den var alldeles nyfödd, berättar hon.
– Då har de ett annat ursprung än trojanerna. Men det skulle vara spännande att få reda på vilken påverkan Jupiters migration skulle ha på skivan som de föddes ur, säger hon.
