Den 1 januari 2019 år firade vi att NASA:s rymdsond New Horizons passerade himlakroppen 2014 MU69, eller Ultima Thule som den kommit att kallas. Det är den mest avlägsna himlakropp som besökts av en rymdsond, belägen i Kuiperbältet på ett avstånd av ca 45 astronomiska enheter. New Horizons seglade häpnadsväckande 3540 km över den lilla himlakroppens yta under förbiflygningen, vars första bilder visade en spektakulär snögubbsform som fick mycket uppmärksamhet. Om detta har Populär Astronomi rapporterat tidigare. Nu har äntligen de första vetenskapliga resultaten från förbiflygningen publicerats!
De färska resultaten sammanställdes i en artikel i tidskriften Science den 17 maj. På framsidan syns en bild på himlakroppen, sammansatt med hjälp av data inhämtad under sondens första arbetsdag 2019. Bakom projektet finns ett stort spindelnät av hjärnor och som medförfattare står över 200 personer från över 40 institutioner. Himlakroppen är den första välbevarade planetesimalen som har besökts, och kan därför lära oss mycket om planetbildningens era i solsystemets tidiga utveckling.
Artikeln sammanfattar slutsatserna som dragits kring Ultima Thules utveckling, geologi och sammansättning. Som bilderna redan visat är kroppen sammansatt av två lober med komplexa former. En plattare lob, Ultima, som smält samman med en rundare lob, Thule. Kontaktytan mellan de två loberna har kort och gott kommit att kallas ”halsen”. Den komplexa formen hos de två loberna gäckar forskarna, som letar efter förklaringen i formationen av de två kropparna för miljarder år sedan.
– Vi har att göra med en välbevarad kvarleva från en svunnen tid, och det är ingen tvekan om att upptäckterna som görs kring Ultima Thule kommer att föra vetenskapliga teorier om solsystemets formation framåt, säger en av undersökningsledaren för projektet, Alan Stern vid Southwest Research Institute i Colorado, i ett pressmeddelande.
Troligen gick Ultima och Thule från början i omloppsbana runt varandra. Aerodynamiska krafter från gas i den tidiga solnebulosan är en möjlig orsak till att de båda kropparna fann varandra, men förlusten av rörelsemängd kan också ha orsakats av energiförluster till följd av att de båda kropparna släppte ifrån sig andra lober som bildades tillsammans med dem. Det faktum att Ultima och Thule har en gemensam rotationsaxel tyder på att de tidigare roterade runt en gemensam tyngdpunkt där samma sida alltid pekade åt samma håll. Idag är hastigheterna bortom Neptunus större, men tidigare i solsystemets historia kan lägre hastigheter ha gjort att de sammansmält i den lätta kyss forskarna menar ledde till sammanslagningen av de två loberna.
– Det ser ut som att de slogs samman med en hastighet motsvarande den av en rymdsond som dockar. Det här ger verkligen insikter i planetesimalernas förlutna, säger Alan Stern till Space.com.
Forskarna har även undersökt ytegenskaper hos Ultima Thule. Ljusstyrka och färg har de gemensamt – ytterligare ett belägg för att de bildades i närheten av varandra vid ungefär samma tidpunkt. Man har identifierat båda kullar, gropar och ljus fläckar. Den största dalen är 8 kilometer bred, mest troligt skapad till följd av ett nedslag, och har kommit att kallas Maryland-kratern. Andra, mindre märken tros ha skapats när material fallit ned i underjordiska utrymmen eller till följd av sublimation av exotisk is som lämnat kratrar efter sig vid fasövergången mellan fast material och gas. Man kan också se skillnader mellan ytegenskaperna hos de två loberna; på Ultima-loben har man inte funnit några större kratrar.
På ytan av Ultima Thule har forskare funnit tecken på metanol, vattenis och organiska molekyler –en sammansättning som skiljer sig från våra erfarenheter av isiga objekt som tidigare besökts av rymdsonder. Ultima Thule är en himlakropp med tydliga röda drag, och är faktiskt det mest intensiva rödfärgade objektet som besökts av en rymdsond, med undantag från Mars. De röda dragen är en egenskap hon delar med flera objekt i Kuiperbältet, däribland Pluto, och de uppkommer till följd av modifiering av organiska material på ytan. Detta till skillnad från Mars, som får sin röda färg från järnoxider.
Data från förbiflygningen av Ultima Thule kommer att fortsätta trilla in under ytterligare ett år. Hittills har bara ca 25% av all data samlats in, och den nya artikeln baseras på så lite som 10% av den data som förväntas komma från förbiflygningen. Vi kan alltså vänta oss ännu mer från den lilla snögubben i Kuiperbältet. Den kunskap som hämtas hem till jorden kommer att ge oss ännu större förståelse för det tidiga solsystemets formation av himlakroppar.
New Horizons själv fortsätter vidare ut i Kuiperbältet; i dagsläget befinner hon sig nästan 7 miljarder kilometer från jorden och beger sig längre ut i rymden med en hastighet av 53 000 km/h. På hennes resa kommer vi att få chansen att lära känna fler avlägsna objekt, dock från ett större avstånd än Ultima Thule. New Horizons kommer också fortsättningsvis att kartlägga strålning från laddade partiklar och miljön i Kuiperbältet. Sedan uppskjutningen 2006 har hon även försett oss med de första närbilderna av Pluto sedan upptäckten år 1930.
Källor och mer information:
https://www.space.com/ultima-thule-birth-new-horizons-first-science.html
