Plejaderna, hjärtat i stjärnbilden Oxen, är sannolikt det djuprymdsobjekt som flest människor kan peka ut på himlen. Denna öppna stjärnhop är stor och tämligen påfallande. Den kallas också för de Sju systrarna eftersom man under en mörk himmel ofta kan se just sju stjärnor (i själva verket består hopen av flera tusen medlemmar där åtminstone ett tiotal kan ses för blotta ögat under goda förhållanden). Plejaderna är också ett tacksamt objekt för astrofotografer då man under längre exponeringar kan locka fram de spöklika reflexionsnebulosor som stjärnorna är inbäddade i. Den mest påfallande av dessa är associerad med Merope, en av de sju systerstjärnorna, och går allmänt under beteckningen Merope-nebulosan. Men den har också ett äldre namn vilket idag fallit mer eller mindre ur bruk, och det är detta som ämne för dagen. Förr igenkändes den nämligen som Tempels nebulosa (NGC 1435).
Ernst Wilhelm Leberecht Tempel (1821-1889) var tysk astronom men verksam först under den berömde Urbain Leverrier vid observatoriet i Marseille och senare under den lika berömda Giovanni Schiaparelli vid Brera-observatoret i Milano. Från 1874 verkade han sedan som föreståndare för Arcetri–observatoriet i Florens. Idag är hans namn i första hand förknippat med några av de 21 kometer han upptäckte, däribland komet 55p/Tempel-Tuttle som är associerad med meteorskuren Leoniderna och med komet 9P/Tempel vilken i sin tur är mest känd då NASA:s Deep Impact-sond krockade med den 2005.
Men vid sidan av kometjakten var Tempel djupt engagerad i nebulosaastronomin. Han följde William Herschel i fotspåren och gjorde förnyade observationer av många av de nebulosor denne hade upptäckt. Han upptäckte också en del egna objekt. Som ung hade han försörjt sig som grafiker, och hans observationer åtföljdes ofta av utsökta skisser, de flesta dessvärre opublicerade. Den nebulosa som bär hans namn upptäckte han redan 1859 under en studieresa till Venedig, men han skulle återvända till den många gånger, bland annat därför att det skulle dröja länge innan dess existens blev erkänd av andra astronomer. Det visade sig nämligen att samtidigt som många astronomer med tillgång till mindre instrument kunde bekräfta upptäckten, kunde andra astronomer, däribland John Louis Emil Dreyer som vid tiden arbetade vid världens största teleskop, Leviathan i Parsonstown, inte se någon nebulosa på den angivna positionen. Kontroversen, som blev tämligen infekterad, varade i flera år och avslutades inte förrän det stod klart att det var förstoringen som var problemet. Dreyer arbetade normalt under hög förstoring och då blev kontrasten så dålig att den helt enkelt inte syntes.
Idag menar astronomerna att Tempels nebulosa – eller Merope-nebulosan som man alltså säger idag – är en reflexionsnebulosa. Detta betyder att den inte lyser med eget ljus utan reflekterar ljus från en närliggande stjärna, i detta fall Merope själv. Man menar också att Merope inte är sprungen ur nebulosan – stjärnor föds ju som bekant i stora gasmoln – utan att de har råkats i ett senare skede. Det kan också nämnas att Merope-nebulosan faktiskt döljer ytterligare en astronom. 1890 upptäckte den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard (mer om honom senare i serien) en mycket liten nebulosa precis intill stjärnan Merope. Den går numera under beteckningen IC 349, men kallas också för Barnards Merope-nebulosa.
För den som själv vill se efter är Plejaderna lätta att hitta. Just nu står de vid tiotiden på kvällen ganska lågt i väster, en bit till höger om Orion (jämför popast:s stjärnkarta). Man känner igen dem som en ganska stor suddig fläck som upplöses i stjärnor vid närmare betraktande. Tempels nebulosa är däremot ganska svår att få syn på. Plejaderna bör stå högt på himlen, vilket de gör först till vintern igen, och man bör ha tillgång till en riktigt mörk himmel. Det krävs också ett mindre teleskop (200 mm) eller en kikare och man bör, som vi sett ovan, använda låg förstoring (ca 50x).
Clear skies!
/Johan
PS. Tack till Jan Sandström som tipsade mig om att Merope-nebulosan också har ett äldre namn. DS.
