Hur kan en stjärnhop bara sluta finnas? Och hur upprörda ska vi vara när ett svenskt namn försvinner från stjärnhimlen?
Historien om stjärnhopen Lodén 1 fick sitt smått sorgliga slut hösten 2016, men den börjar långt tidigare. Hopen, en rörig men spännande klunga av ljusa stjärnor i stjärnbilden Seglet, upptäcks på fotoplåtar av den södra stjärnhimlen av uppsalaastronomen Lars-Olof Lodén. I slutet av 1970-talet arbetar han vid Stockholms observatorium, och tillsammans med bland andra Birgitta Nordström och Anita Sundman håller han på med en stor kartläggning av Vintergatans södra delar. Med hjälp av observationer gjorda i både Sydafrika och Chile skriver forskarna ett antal artiklar om stjärnorna de hittar. I den sista av dessa artiklar, från 1980, summerar Lars-Olof Lodén kampanjens resultat och presenterar några favoritkandidater till nya hopar. Etta på listan blir sedan känd som Lodén 1.
Snabbspolning framåt i tiden, till år 2012 och en universitetscampus ute på landet i USA, halva vägen mellan Pittsburgh och New York. Vid Penn State University arbetar astronomerna Jason Curtis och Eunkyu Han tillsammans med lite mer kände Jason Wright. Det är Wright som tillsammans Tabetha Boyajian rett ut det där med utomjordiska megastrukturer runt stjärnan KIC 8462852 (mer om den skriver han här), och det är via hans blogg och Twitterflöde som historien hämtats.
Trion letar efter stjärnhopar i vår galax som skulle kunna, liksom gamla favoriter som Plejaderna, Bikupan och Hyaderna, bli värdefulla studieobjekt inom stjärnforskningen. De lyckas. Den fram tills dess rätt okända stjärnklungan Ruprecht 147 i stjärnbilden Skytten visade mycket närmare, äldre och nyttigare än forskare tidigare hade trott (pressmeddelande från 2012 här).
Finns det fler sådana hopar? Curtis och kollegorna botaniserar i gamla listor över stjärnhopar, troliga stjärnhopar, och samlingar stjärnor som någon borde kolla upp någon gång. Bland dessa listor finns hopen Lodén 1 – som ingår i kategorin ”troliga stjärnhopar”. Den ser ut att vara både relativt nära – 1200 ljusår bort – och uppskattningsvis hela två miljarder år gammal. Jätteintressant med andra ord.
Jason Curtis och Eunkyu Han lägger ned mycket möda på att samla mätningar av stjärnorna som enligt Lars-Olof Lodén troligen ingår i hopen. De analyserar mätningar av stjärnornas färger. Med jätteteleskopet SALT i Sydafrika gör de nya mätningar av hur de rör sig längs siktlinjen. Våren 2015 har de svar på sina frågor. Rör sig stjärnorna ihop i rymden? Nej. Stämmer färger och ljusstyrkor med att de alla fötts samtidigt? Åter nej.
Lodén 1 visar sig bara vara en samling stjärnor som bara råkar se ut som om de hörde ihop. Ingen stjärnhop, i bästa fall en asterism. Riktiga hopar som Plejaderna syns från alla håll, Lodén 1 syns bara från jordens. Forskarna skickade in sin artikel och den blev publicerad i Astronomical Journal med den slagkraftiga titeln The putative old, nearby cluster Lodén 1 does not exist (”Den tänkta gamla, närliggande hop Lodén 1 finns inte”). På SALT:s hemsida berättar Eunkyu Han om artikeln i september 2016. Jason Wright kompletterar hennes historia med fyra blogginlägg.
Sedan förra hösten finns alltså stjärnhopen Lodén 1 inte mer, eller snarare har den aldrig funnits. Upptäckaren Lars-Olof Lodén sörjer vi desto mer; han avled sommaren 2016. Jag vet inte om han fick reda på stjärnhopens vetenskapliga upplösning, men jag tror inte han hade varit upprörd. Enligt artiklarna från 1970- och 1980-talen var han tydligt medveten om att varje förslag till ny hop var trots allt lite av en chansning.
Nu gick det inte vägen med Lodén 1. Men kvar på södra stjärnhimlen finns trots allt 59 stycken andra Lodénhopar, med löpnummer från Lodén 27 till Lodén 2326. Nu håller rymdteleskopet Gaia på att kartlägga himlen, och har redan hittat sin första hop, Gaia 1, granne till stjärnan Sirius på himlen. Får se vilka lodénare som Gaia kan bekräfta framöver.
För fler historier bakom himlakroppar som döpts efter astronomer, se Johan Kärnfelts artikelserie Astronomer på himlen.
