“The dinosaurs became extinct because they didn’t have a space program. And if we become extinct because we don’t have a space program, it’ll serve us right!”
Detta konstaterande härstammar från SF-författaren Larry Niven, och förs ofta på tal när det potentiella hotet från asteroider diskuteras. Många aktörer har varit av samma åsikt och faktum är att vi sedan mitten av 1990-talet har rymdprogram för att möta hotet från så kallade Near-Earth Objects (NEO), jordnära himlakroppar. Programmet har flera olika komponenter och en fundamental sådan är att bygga teleskop, både jord- och rymdbaserade, specialiserade på att upptäcka och banbestämma asteroider som riskerar att korsa vår väg.
Men det krävs förstås att vi även utvecklar metoder för att avvärja rent faktiska hot. Ett stort steg i denna riktning tas nu med de planerade tandemprojekten DART (NASA/John Hopkins) och Hera (ESA).
Bakom projektet finns en tämligen komplicerad tillkomsthistoria med förslag, avslag, revisioner och beslut. I dagsläget ligger DART, som utvecklas av NASA och Johns Hopkins Applied Physics Laboratory, längst fram och om man får grönt ljus hela vägen planeras för uppskjutning våren 2021. DART står för Double Asteroid Redirection Test, och som namnet antyder ska man försöka ändra banan på den ena komponenten i ett asteroidpar. Systemet har den officiella beteckningen 65803 Didymos, och utgörs av en större kropp, en knapp kilometer i diameter, och en mindre stenbumling ett hundratal meter i diameter, inofficiellt benämnd Didymoon. Måltavla för experimentet är Didymoon och den 500 kg tunga sonden kommer att krascha in i asteroiden med 6 km/s, tillräckligt för att ändra dess hastighet med 0,4 mm/s. Det låter kanske inte så mycket men över tid kommer impulsen att vara tillräcklig för att justera Didymoons bana. Om experimentet lyckas, så kommer detta inte bara att vara en historisk bedrift, det kan också visa sig att tekniken är en framkomlig väg för att justera banor för asteroider på kollisionskurs med jorden.
Hera, namnet efter den grekiska gudinnan, är den andra halvan av projektet och utvecklas av European Space Agency (ESA). Från början ingick Hera i ett annat projekt (AIM), vilket emellertid lades på is när projektet ExoMars-rover fick ekonomiska bekymmer. Men man arbetar vidare med ett något enklare upplägg och just nu befinner sig Hera i ”preliminary design phase”, det vill säga att det tekniska konceptet för sonden är under utveckling. Om det blir godkänt och går vidare till produktion, så kommer Hera skjutas upp för att i bästa fall kunna observera DART:s nedslag från första parkett, men mer sannolikt kommer den att nå fram något år senare.
Ett centralt mål för Hera är förstås att studera resultatet av DART:s krock med den lilla asteroiden, inte minst kratern den kommer att ge upphov till. Men det finns även andra vetenskapliga vinster att göra med projektet. Asteroider har besökts tidigare, men detta blir första gången ett asteroidpar kan studeras i detalj, och för detta ändamål är Hera utrustad med instrument för att studera både ytan och inre egenskaper hos asteroiderna. Dessutom bär sonden med sig ett antal små kubsatelliter, vilka kommer att frigöras och sedan bringas att kretsa kring systemet. Syftet med dessa är bland annat att testa om det går att skapa ett lokalt kommunikationsnätverk kring en asteroid, något som kan bli nödvändigt både vid faktiska avvärjningsmanövrar och för fortsatt utforskning av andra asteroider.
Läs mer: om ett aktuellt asteroidbesök i vår artikel Japansk sond framme vid asteroiden Ryugu, om Internationella asteroiddagen 2018 och vår artikel 7 saker alla bör veta om jordnära asteroider av Claes-Ingvar Lagerkvist.
