I serien Solsystemets himlakroppar firar vi superrymdåret 2019 med att besöka några av de mest spännande ställen i vårt solsystem. Serien är ett samarbete mellan Rymdåret och Populär Astronomi.

När vi talar om ”den blå planeten” menar vi jorden – men av de kända planeterna i vårt solsystem måste det ändå sägas att isjätten Neptunus slår vår jord i ren blåhet, med råge. Färgen kommer från metanet i den yttre atmosfären. Metan absorberar det röda i ljuset från solen men reflekterar det blåa ljuset så att det studsar tillbaka ut i rymden – därför uppfattar vi den avlägsna himlakroppen som ljust azurblå, vattenfärgad. Så fick planeten också namn efter vattenguden i romersk mytologi – Neptunus, son till Saturnus och broder till Jupiter och Pluto.

Neptunus från jorden. Bilden togs med ESO:s Very Large Telescope och instrumentet
MUSE/GALACSI
Neptunus från jorden. Bilden togs med ESO:s Very Large Telescope och instrumentet
MUSE/GALACSI (Bild: ESO/P. Weilbacher AIP)

Sedan Pluto år 2006 omklassificerades till dvärgplanet är Neptunus vårt solsystems yttersta planet. Och Neptunus är verkligen långt bort. Så långt att det även med en raket som färdas i 11 kilometer i sekunden skulle behövas upp emot tretton år att komma fram. Väl framme skulle vi mötas av en mörk, iskall (ner mot -200 grader Celsius) och fruktansvärt stormig plats – med vindar som rör sig över 2 000 km/timmen. Utan fast mark.

Sedan Neptunus upptäcktes har planeten bara hunnit fullfölja ett enda helt varv runt solen, år 2011 då hon befann sig på samma plats som vid upptäckten år 1846. Det tar alltså ungefär 165 jordår för Neptunus att färdas runt solen. Ett dygn däremot tar bara drygt sexton timmar.

Neptunus har fjorton kända månar. Störst av dem är Triton som rör sig i en retrograd omloppsbana runt Neptunus, vilket tyder på att Triton en gång var en självständig himlakropp som fångats in av Neptunus gravitation vid något tillfälle. Runt Neptunus finns också fem observerade ringar. Ringsystemet är mycket mindre synligt än det runt Saturnus, det tros också vara både ungt och kortlivat.

Neptunus enligt Voyager 2 i en ny version av Jason Major.
Neptunus enligt Voyager 2 i en ny version av Jason Major. (Bild: NASA/JPL/Jason Major, CC BY NC SA 2.0)

Idag är det inte ovanligt att astronomiska himlakroppar upptäcks genom matematiska beräkningar före de kan observeras – men när Neptunus existens förutsågs enbart med hjälp av matematiken och det sedan med observationer blev klart att förutsägelsen stämde var det – med all rätt – sensationellt. Det var studerandet av Uranus som fick astronomerna i mitten av 1800-talet att misstänka en ännu mer avlägsen planet – Uranus hade en oväntad omloppsbana som kunde förklaras om det fanns en ytterligare himlakropp som påverkade Uranus vandring runt solen med sin gravitation. Tre astronomer gjorde mer eller mindre samma upptäckt vid samma tid. Det blev inte oväntat en del dispyter om vem som borde äras för upptäckten men dag räknas alla tre som upptäckare – och de har också fått varsin neptunisk ring uppkallad efter sig.

Josefin Gerholm