Hur liten kan en måne vara?

Om man slår upp måne i Nationalencyklopedin står att läsa att en måne är naturlig satellit till en större kropp. Partiklarna i exempelvis Saturnus ringar räknas dock inte som månar. Så hur litet kan ett objekt egentligen vara för att ändå få räknas som en måne?

Du kanske minns ESA:s Rosettauppdrag där man landade på en kometkärna år 2014? Rosetta var själva sonden som sändes upp och den aktuella kometens namn var 67P/Churyumov-Gerasimenko. Rosetta cirkulerade runt kometen och sände till ytan ned den lilla landaren Philae. Vi har tidigare skrivit om den film som gjorts av fotomaterialet från uppdraget, en film som verkligen ger en känslan för hur tillvaron på en komets yta kan vara.

Moonlet och månling
I år upptäckte man ur materialet Rosetta samlat in att kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko också verkar ha en liten måne, en måne som skulle kunna vara den minsta måne som hittills upptäckts. Själva kometkärnan är ungefär 5 gånger 3 kilometer i storlek och den lilla månen är runt 4 meter. På engelska kallas en sådan här liten måne en moonlet, eller förslagsvis månling på svenska, och för att passa till kometens namn har minimånen fått namnet Churyumoon, eller Churymånen.

Men hur litet kan något egentligen vara för att få räknas som en måne? Populär Astronomi ringde upp Anders Eriksson, forskare på Institutet för rymdfysik (IRF) för att reda ut detta.

– Det är en bra fråga! Vad gäller just denna kometen så har ju Rosettauppdraget redan kunnat kartlägga hundratals banor på stoftpartiklar runtomkring. En del av dem är flera decimeter stora så var gränsen ska dras mellan en stoftpartikel och en ”månling” är inte helt klart. Den här klumpen är den största hittills, men det finns egentligen ingen officiell klassificering, säger Anders.

Binära asteroidsystem
Det finns fler exempel på kroppar med pyttemånar. Ett exempel är asteroiden 65803 Didymos, belägen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den har fått sitt namn efter det grekiska ordet för tvilling efter det att man upptäckt att asteroiden har en måne. Månen har i sin tur fått namnet Didymoon och just det här systemet är såpass intressant att ESA i november 2019 bestämde sig för att skicka dit rymdsonden Hera för att undersöka det i detalj.

– Didymossystemet verkar hyfsat stabilt, det är en så pass stor klump att månen kan hållas bunden en bra bit bort under lång tid. Hur det är med 67P/Churyumov-Gerasimenko och Churymoon låter jag vara osagt, men rent spontant har jag svårt att tro på någon lysande stabilitet. Snarare kanske det rör sig om ett tillfälligt dubbelsystem, säger Anders Eriksson.

Inte lätt att vara en månling
Det är alltså oklart hur länge Churymoon förblir en måne. Till skillnad från asteroider är kometer mycket mer hopplösa när det gäller att upprätthålla ett binärt system. Det är dessutom svårt att upptäcka kometers månar eftersom kometer blir aktivt synliga först när de inträder i solsystemet. Inte heller då är det så lätt att urskilja en eventuell måne eftersom denna kan döljas i det stora stoftmoln som börjar omge kometen när den närmar sig solen. Ett moment 22 helt enkelt.

Churymoon kommer att krascha ned på kometens yta ganska snart igen, tror Anders Eriksson.

– Kometen 67P/Churyumov-Gerasimenkos rotation ligger på tolv timmar, alltså ganska snabbt, och gravitationsfältet ändras med tiden. En liten klump till måne kommer då antingen att bli nedkastad mot ytan eller utkastad från kometens gravitation så småningom, berättar han.

Anders Eriksson understryker att jordens gravitationsfält är långt mer pålitligt än det runt 67P/Churyumov-Gerasimenko. Vår egen måne löper alltså ingen risk att ramla ned.

Här kan du för övrigt se en lista över namngivna planetmånar i vårt solsystem. Månarna som listas här har dessutom, till skillnad från Churymoon, tillförlitligt bestämda banor.

Källor:
ESA Rosetta mission
Sky & Telescope